mental hälsa

Sockerberoende eller riskbruk av socker?

Sockerbeorende eller riskbruk

Ibland kan jag hantera socker som ingenting

Jag blir inte riktigt klok på det här med min relation till socker. Jag har läst på om sockerberoende, gått med i en stödgrupp på facebook, slukat flera böcker, poddar och tom övervägt att gå på möte med Anonyma överätare. Men samtidigt så KAN jag ju stå emot sockret ibland, och jag mår aldrig så bra som då. Speciellt när andra ser på, ja då kan jag ta en kaka, jag kan social-äta socker utan att hetsäta, och jag kan tom tacka nej till dessert för att jag inte är särskilt sugen. Jag kan i perioder inte ens vara sugen på godis alls, utan snöa in mig på annat som jag äter varje dag istället, som bröd, pannbiff eller stekt broccoli.

I de stunderna undrar jag om jag inte överdriver, att jag bara har dragits med i modeflugan att “alla” ska ha en släng av sockerberoende. Egentligen så har jag bara dålig impulskontroll, och är kräsen med maten. Inte kan man väl ha en allvarlig fysisk hjärnsjukdom som tvångsmässigt får en att äta socker om man KAN ta en mörk chokladpralin och vara nöjd med det?

Ibland slukar jag allt socker jag kommer över

Men andra stunder, ja då känns insikten självklar. När jag sitter ensam och arbetar hemifrån, affären är 200 meter bort och tanken på socker slår rot. Då kan jag helt enkelt inte motstå den. Det spelar ingen roll hur bestämd jag var för bara 5 minuter sen att jag aldrig ska äta socker igen, likt förbaskat sitter jag snart där med skiten framför mig, i färd med att ersätta matlådan som väntar i kylen med allehanda sött skräp. Och i dessa stunder så tror jag snarare att de perioder då jag kan hålla mig istället är stunder av förnekelse, då mitt beroende vilar, för att blomma ut för fullt så fort jag är ensam och uttråkad igen.

Jag har gjort alla självtester jag kan komma över, och ibland är jag klockrent sockerberoende, men ibland inte. Och hur går man vidare? Hur kan jag bli säker på vilket som stämmer när jag är inne i en period av “det andra?” För det skiljer väldigt mycket på vilken matplan jag ska ha, om jag kan tillåta mig att fuska, eller om jag måste frångå tanken på mat som njutningsmedel helt och bara se det som medicin för min vilsekomna hjärna. Jag blir så trött på mig själv.

Är det någon som känner igen sig?

You Might Also Like...

6 Comments

  • Reply
    Elin
    2017-03-20 at 3:38 pm

    Ååh så bra formulerat Emma! Jag har själv varit sockerberoende. Till och med så svårt att jag blev kronisk sjuk… Det var det som krävdes för att jag skulle ta tag i mitt problem, men det behöver inte gå så långt! Därför utbildade jag mig till livsstilscoach för att hjälpa friska människor att bli ännu friskare. Tillsammans med Metro gjorde jag en artikel om sockerberoende, just om det typiska “allt eller inget”-tänket och att det också finns ett mer hälsosamt sätt att bli kvitt det 🙂

    http://metromode.se/halsa/2017/03/07/halsocoachen-dampa-sotsuget-och-bli-av-med-ditt-sockerberoende-utan-stranga-forbud/

  • Reply
    Clean Eating by Annika
    2017-03-17 at 12:32 pm

    Jag känner precis igen mig och trodde länge att jag var sockerberoende men fick ändå inte riktigt ihop det eftersom jag, precis som du, ibland kan ta 3 godisbitar ur skålen och sen vara nöjd. Jag hittade mitt svar i att fundera kring vad som är gemensamt för de stunder så jag inte har kontroll och vad som är gemensamt för de stunder då jag har kontroll. Mitt svar blev att jag kan äta lite socker utan att tappa kontrollen när jag mår bra. När jag har sovit bra, inte stressat, när jag är i fas helt enkelt. När jag däremot är stressad eller ledsen så går det inte alls. Jag har kommit till slutsatsen att för mig handlar det om ett känslomässigt ätande snarare än beroende. Mitt stora arbeta är nu att hitta andra utlopp för känslorna än att äta. Kanske kan det vara på liknande sätt för dig?

  • Reply
    Josefine
    2017-03-16 at 10:12 pm

    Skrev ju världens längsta inlägg men vet inte om det försvann :-0
    I vilket fall – läs Hjärnkoll på vikten! Den gav ahaupplevelser för mig. Kort sammanfattning här https://www.svd.se/hjarnmonstret-bygger-bukfettet och för mig inser jag att jag måste träna på mindfulness samt minska stressen (stressad kropp vill inte avvara fett). När mitt stresshormon ökar då vill hjärnan rätta till det med hjälp av socker för det är den van med… Dåliga dagar kan jag inte avstå socker och småätande. Bra dagar kan jag inte förstå hur socker ens kan vara ett problem! Så nu ska jag lära mig att hantera uttråkning, oro, nedstämdhet, stress på annat sätt än med socker. Mindfulness i vardagen och när jag äter. Så summa summarum – sockerberoende handlar mer om blodsockerkurvans svängningar och hur hjärnan är van med att hantera reglering av olika hormoner. Det går att lära om hjärnan, om det står det i boken men har inte kommit dit än 🙂

  • Reply
    Josefine
    2017-03-16 at 10:05 pm

    Jag håller på att läsa Hjärnkoll på vikten (lästips) och den är svinbra! Forskningsbaserad och tydlig. Läs en sammanfattning här https://www.svd.se/hjarnmonstret-bygger-bukfettet
    Så, för mig har det blivit så uppenbart att jag använder socker när jag är uttråkad, känner oro för något (är dessutom en människa med prestationsbaserad självkänsla så jag kan lätt komma upp i stress av allt som känns som prestation) eller när jag vill trösta mig för att något varit jobbigt. Mitt mönster = bra lugna dagar, väljer bra mat – stressiga, oroliga dagar = hello småätande och socker. Eftersom det varit många jobbiga dagar för mig så har mina stressnivåer varit höga och viktnedgång blir enormt svårt då. Och hjärnan vill ha vad den är van med…
    Så nu är planen – struntar i kaloriräkning! Det adderas bara stress. Ska försöka mig på mindfulness, både i vardagen och vid måltider. Äta med fullt fokus på vad jag äter, hur det smakar, tugga ordentligt. Och att hitta andra sätt att hantera de svåra stunderna än att ge hjärnan vad den vill ha, för det är i längden inte bra för mig.

  • Reply
    Camilla
    2017-03-16 at 9:11 pm

    Japp, är exakt likadan som du. Hade kunnat skriva det här inlägget själv. Undrar också varför i hela friden det är/blir så.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-16 at 9:30 pm

      Ja man kan verkligen undra :O Hur det ibland kan vara så lätt och ibland är det det svåraste som finns :O

    Leave a Reply