träning

Racerapport: Vårtävlingarna 8 km

Vårtävlingarna Starten

Vilket lopp det blev, Vårtävlingarna i lördags. Jag vaknade av mig själv, pigg och utvilad halv åtta på morgonen och det första jag ser är den blåa himlen utanför sovrumsfönstret. Termometern visade några enstaka plusgrader, snön har töat bort, och på det stora hela kunde det inte ha varit mer perfekt löparväder. Jag har känt mig lite sliten i benen de senaste veckorna, men så fort jag tragglat på min kompressionsstrumporna och börjat sippa på en energidryck så kom lopp-peppen. Jag skulle springa idag och jag skulle ha kul samtidigt!

Eftersom jag bor bara en kvarts promenad från Skatås motionsscentrum så traskade jag och sambon dit vid tiotiden för att hämta ut nummerlapp och dricka lite kaffe, hälsa på Träningsblogga-Ida och spana in starten och sponsorernas små montrar. Det myllrade av färgglada löpare i spåren, men jag var nog färggladast av dem alla, haha! Dom här tightsen är inget för den timida kan jag meddela. De kräver speciella trosor för att inte visa allt, celluliterna syns igenom det tunna, ljusa tyget och cameltoe:n är aldrig mer än en hårsmån bort. MEN som jag älskar dem! Det är ett av mina absolut bästa par löpartights, de sitter som berget, åker aldrig ner, är höga i midjan, långa i benen och snortajta. Känns som ett andra skinn helt enkelt, och håller upp och still allt som annars kan dallra och hänga under löpningen. Plus jag tänkte att det är alltid bra att gå utanför sin comfort zone lite, speciellt när jag är på ett lopp och ska representera mig själv och mitt varumärke, och mina värderingar om att löpning och löparkläder är för alla, oavsett kroppsform.

Vårtävlingarna nummerlapp

Den jobbigaste biten i alla lopp är utan tvekan att få nummerlappen att sitta bra. Men efter några försök lyckades jag fästa den någorlunda symmetriskt, och sedan var det dags att vandra till start. Jag hade en plan för loppet: köra på i mitt tänkta tempo på 7.30 som skulle ge mig en tid precis under timman (eftersom banan är lite kortare än 8 km) tills efter andra svarttjärn-backen, och därefter kunde jag öka om jag hade mer än hälften av mina krafter kvar.

När starten gick låg jag sist i fältet. Framför mig försvann löparna iväg i rasande fart, och trots att jag vet att det är dumt att gå ut för hårt så tyckte jag det kändes som att ta ut förlusten i förväg att ge en lucka redan de första hundra metrarna medan publiken ser. Så jag hängde på klungan i ca 800 meter, innan jag lät dem springa före. Vi höll ett tempo på 7.00 ungefär, och jag kände att det här går alldeles för fort. Inom kort tappade jag siktet på de andra löparna och bestämde mig för att nu var det bara jag och spåret. Men jag hade så mycket energi och våryra att jag inte riktigt kunde förmå mig att gå ner till 7.30. Jag tänkte att det är ju ändå bra att ha lite marginal när backarna kommer. Och backarna kom.

Vårtävlingarna Svarttjärn

De första två kilometrarna gick i 6.58 och 7.00, men sen kommer man till ett segare parti efter man passerat badplatsen vid Härlanda tjärn. Här sluttar det svagt uppåt till Svarttjärn där min kille stod redo med kameran att knäppa av bland annat bilden ovan. Jag är fortfarande pigg efter drygt 2 kilometer, men är väl medveten om att det värsta ligger framför mig. Jag känner till varenda liten sten längs banan vi springer. Direkt efter bilden så svänger vägen av i den första Svarttjärnbacken och nu var det bara att bita ihop. Jag har övat på att försöka springa i backar utan att få mjölksyra i låren, efter att jag lärde mig hur mycket det kan påverka resten av löpturen. Det gick helt enkelt väldigt långsamt upp för backen, förmodligen med ett ganska konstigt löpsteg. Men jag kom upp med andan i behåll, bara för att efter en liten raksträcka mötas av den andra Svarttjärnbacken, som är både längre och brantare än sin föregångare, och dessutom är man redan uppmörad när man kommer dit.

Men jag lufsade på uppför backen, joggade upp för backen jämsides med ett par promenerande pensionärer. Nu var jag glad att jag fått ihop lite extrasekunder som jag kunde avvara. Det är inte värt att spara tio sekunder i backen genom att kuta uppför, om det innebär att jag får stumma lår och inte klarar av att springa hela vägen. Och min taktik gav verkligen resultat. Inte ens en halvminut efter att jag nått krönet kunde jag accelerera igen ut på den långa “flygrakan”. Och där, över 500 meter bort längs den långa flacka raksträckan, kunde jag skymta min medtävlanden susa fram längs stigen. Jag låg inte alltför mycket efter trots allt!

Jag körde på längs flygrakan, skakade liv i låren och försökte komma in i tempot. Nu var plötsligt halva loppet över, och jag visste att det i princip bara är nedförsbackar kvar. Dags att ge järnet! Målet att komma under timman hade reviderats till målet att inte komma sist, och jag var fast besluten att plocka åtminstone en rygg innan vi var tillbaka vid motionsscentret. Eftersom jag känner till banan så vet jag när jag kan trycka på och när jag måste hålla tillbaka, och nu var det att sätta fart på benen som gällde.

Vårtävlingarna Upplopp

Jag susade fram genom skogen, marken rusade förbi. Jag sprang om flera löpare som var ute och joggade i spåren, men blev besviken av att ingen av dem bar nummerlapp, och alltså var med i loppet. Marken sluttar neråt mot Delsjön, och här är enligt mig banans absolut vackraste parti. Jag såg en kvinna i turkos jacka längre fram, som jag sakta kom ikapp. I flera minuter jagade jag efter henne innan jag sprang förbi och såg till mig glädje att hon hade nummerlapp! Jag låg inte sist längre! Från att ha tävlat bara mot mig själv så fick jag ett adrenalinpåslag av att tävla mot någon annan. Trots att loppets sista backe, den långa sega rakan upp från Stora Delsjön mot Skatås, närmade sig så slog jag inte av på tempot, utan snarare tvärtom. Jag har sprungit här fler gånger än jag kan räkna och nu skulle jag fan visa dem. (oklart vilka dock)

Jag for upp för den långa sega backen utan att sakta in, och med en kilometer kvar till mål så var det dags att ge allt. Det är bara nedförsbacke kvar nu! Jag flåsade som en blåsbälg när jag återigen svängde runt en krök och plötsligt såg mina medlöpares ryggar, mycket närmre den här gången. Jag bestämde mig för att hänga på och försöka springa om, och ökade. Men de ökade också, hjärtat bultade, lungorna brände. Till sist såg jag målet och nu var det bara att kubba för allt vad tygen höll. Här skulle det pressas sekunder!

Vårtävlingarna målgång

Slutligen når jag målet, och tavlan bredvid blinkar på 54 minuter. Jag har alltså släpat min nästan hundra kilo tunga kropp runt 8 kilometer i grusterräng på under en timma, med råge! Jag joggar runt en stund bakom målet med andan i halsen, och så fort jag lyckats varva ner tillräckligt så sveper jag en mugg vatten. Tydligen hade speakern ropat ut något om “här kommer en riktig färgklick” när jag sprang i mål. Det får man ju nästan förstå, så som jag var klädd haha! Sedan får jag en seger-öl i handen av min kille, och med ett brett leende börjar vi så sakteliga vandra hemåt i solen. Så himla omkomplicerade lopp, de här Vårtävlingarna, och så mycket löparglädje för arbetsinsatsen.

Så vad blev tiden då? 54.05 minuter. Alltså 6 minuter (!!) snabbare än vad jag trodde var ett realistiskt mål. 6 minuter är väldigt mycket på ett så kort lopp. Jag fick en snittfart på 6.58, och de fyra sista kilometrarna, inklusive den som i princip bara är uppför, sprang jag under 6.45. Det är en fart som jag tidigare bara kunnat hålla på mina tusenmeters-intervaller. Det är OERHÖRT fort för att vara mig, och under så lång tid – i terräng! Och jag nailade mitt andra mål också, att inte komma sist. Hela fyra personer sprang i mål efter mig, och det här var ändå en dag när varenda en tycktes sätta pers, och vinnaren satte banrekord. En riktigt strålande loppdag helt enkelt, och jag kunde inte vara nöjdare!

Vårtävlingarna 8 km

You Might Also Like...

26 Comments

  • Reply
    Märta Johansson
    2017-03-15 at 2:10 pm

    Härlig läsning och grymt sprunget! 6 minuter snabbare än du trodde var rimligt är minsann ganska mycket. Och ja, uppförsbackar kan verkligen suga musten ur benen. Jag älskar att springa nedför, men uppför är så sjukt tungt.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-16 at 9:41 am

      Ja visst är det mycket?! Blev helt paff att jag orkade så fort!

  • Reply
    Hanna
    2017-03-13 at 10:21 pm

    Jag läser det här inlägget och kan verkligen leva mig in i stämningen och känslan. Vilken inspiration du är!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-14 at 9:37 pm

      Åh vad kul att höra ^^ Kommer ju fler lopp så förhoppningsvis fler lopprapporter med 😉

  • Reply
    Trail & Inspiration
    2017-03-13 at 9:39 pm

    Härlig läsning!! 🙂

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-14 at 9:37 pm

      Tack! 😀

  • Reply
    Mikaelaspringer
    2017-03-13 at 9:52 am

    Grymt jobbat 😀 🙂

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-13 at 10:08 am

      Tackar ^^

  • Reply
    Mari
    2017-03-13 at 7:41 am

    Heja heja!! Bra jobbat 🙂

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-13 at 9:23 am

      Wohoo tack! 😀

  • Reply
    hopihopi
    2017-03-12 at 10:23 pm

    Vilken bra prestation, grattis!!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-13 at 9:23 am

      Tack ska du ha ^^

  • Reply
    Madelene
    2017-03-12 at 10:14 pm

    Grattis! Bra jobbat!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-13 at 9:23 am

      Tusen tack! 😀

  • Reply
    Sandra
    2017-03-12 at 9:04 pm

    Awesome, Emma! 😀
    Gött att det blev sådant vårväder också!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-13 at 9:23 am

      Ja vädret gjorde nog typ halva loppet ^^ Det går ju helt enkelt inte att vara ledsen när man får springa i sånt väder ^^

  • Reply
    Ida (Träningsblogga)
    2017-03-12 at 8:13 pm

    Så grymt gjort, vad bra du är!!
    Och så kul att läsa racerapport, extra roligt när man har sprungit samma lopp själv 🙂

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-13 at 9:22 am

      Detsamma du! 😀

  • Reply
    Erika - Löpningen & jag
    2017-03-12 at 8:01 pm

    wow vad kul Emma, vilken insats! Du är nog snabbare än vad du tror 😉

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-13 at 9:22 am

      Jag hoppas ju det! 😀 Jag var ju ganska snabb i min ungdoms dagar, vill så gärna hitta tillbaka dit!

  • Reply
    Janina Korpe
    2017-03-12 at 7:35 pm

    Grattis! Vilken inledning på tävlingsåret 2017!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-13 at 9:22 am

      Tack! ^^ Ja, det känns som en himla bra start 🙂

  • Reply
    Camilla
    2017-03-12 at 7:34 pm

    Shit så grym du är!! Grattis!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-13 at 9:22 am

      Tack! 😀

  • Reply
    Sara Borg
    2017-03-12 at 7:29 pm

    Hahaha, jag skrattade gott åt den inledningen med celluliter och cameltoes. Det här med tight är verkligen inte det lättaste. Ljusa varianter brukar ju även visa rätt mycket “mutt-svett” efter en stunds springande… (ett uttryck jag tror jag läste hos alla-kan-träna-Ida).

    Grattis till en stark start på tävlingsåret 2017! 🙂

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-13 at 9:21 am

      Haha muttsvett! 😀 Jag har aldrig reflekterat över svettfläckar, jag tycker ju nästan att det här till när man träna. Vem vill komma hem efter ett lopp och dofta rosor och liksom. Då har man ju inte gjort sitt bästa 😉

    Leave a Reply