Min viktresa

Racerapporter

Löpargrupp för nybörjare

livsstil

Utmaningarna med mitt nya hem

Jag har så sakteliga börjat komma till ro på min nya lilla plätt mitt i stan, och idag var jag på mitt nya gym för första gången. Stort plus med att bo mitt i stan: gymmet är 3 minuters promenad bort. Inga ursäkter nu! Dåligt med att bo mitt i stan (eller iallafall just den här delen av stan): samma väg tar 10 minuter att gå tillbaka pga jag bor på ett himla berg. Det är trappor i princip hela vägen. Och det kändes idag efter att jag körde ett 1000-rep-pass som inkluderade bland annat 100 squats och 100 utfall!

Andra utmaningar man ställs inför här är att det finns en riktigt bra mataffär i varje hörn. Med charkdiskar och konditoriavdelningar och massor av spännande ekologiska varor och rawbars och hälsokost som min gamla mataffär inte var i närheten av. Jag får hålla hårt i plånboken för att inte frestas av allt gott och omintetgöra mitt hårda slit i trapporna. Jag menar: vem kan säga nej till färska donuts och vedrökt sidfläsk när det smyger på en bakifrån medan man går från spårvagnen?

Men den största utmaningen är nog att inte ha ett eget kök. Jag bor just nu i en korridor där vi är 9 pers som delar på köket. Det är nästan aldrig någon där så det är inte det som är det jobbiga, utan snarare saker som: om man kan gå dit i morgonrock eller om man måste ha kläder på? Vart ställer man disken? Den rena disken? Och värst av allt: när man bara har en enda fryslåda: vart lägger man sina matlådor?! Det är lite småjobbigt men samtidigt så blir jag triggad av den här utmaningen, för i övrigt är köket bra utrustat och jag har världens utsikt över hamnen här från skrivbordet. Jag ska nog överleva!

Vilka är dina vardagsfällor där du bor?

livsstil

En väldigt påfrestande vecka

Alltså vilken vecka jag har haft. Förra helgen släpade jag nästan hela mitt bohag till ett förråd där det ska stå under sommaren, och därefter flyttade jag resten av sakerna till en vän vars soffa jag lånat under veckan. Jag har rensat stenhårt, och de enda möbler jag äger nu är ett skrivbord, en byrå och två små hyllor. Utöver detta är allt jag äger nedpackat i 17 flyttkartonger och 10 ikeapåsar. Ungefär hälften är kläder, resten köksutrustning och träningsprylar. Det känns bra att det ändå är såpass lite, men fortfarande mycket mer än jag trodde…

Utöver flytten har jag jobbat massor, haft pass nummer 5 med min löpgrupp, och förberett mig för mitt livs första semester. Att bo hos en vän som är generös nog att låna ut sin soffa är ganska så påfrestande för en person som behöver mycket egentid och en dörr att stänga om sig. Sedan hade vi vårkonferans med jobbet, slottsskogshäng och sommarsittning, och sedan gick flytten till stället där jag ska bo ett litet tag innan det är dags att flytta igen. Så idag har jag ägnat dagen åt att sova, dricka massor av vatten och vila min nackspärr, och boa in mig här i ett främmande hem. Jag minns att jag satt förra söndagen och försökte peppa mig själv att överleva den här veckan. Det är bara att bita ihop och försöka se det positiva. Jag är inte sjuk, jag har tak över huvudet, både en fast anställning och ett företag och dessutom de absolut mest fantastiska vännerna och familjemedlemmarna i världen som ställer upp. Sådan kärlek till er alltså!

Och jag överlevde. Jag fick nycklarna och njuter av att ha en fast punkt i tillvaron igen, även om det bara är för ett kort tag. Jag njuter av att stå på egna ben, försörja mig själv, bo själv och göra vad jag vill med min tid. Jag njuter av att jag klarade mig igenom den här påfrestande veckan och lyckades ha förbaskat kul på vägen. Och nu ska jag glida in i en tre veckor lång semester som kommer att bli helt fantastisk. Träningen, bloggen, löpargruppen, vännerna och familjen ska få all min tid och i slutet av månaden får jag lön som vanligt. Det är annat än de hårda studentsomrarna det! Och bäst av allt: första september har jag ett kontrakt på en vindslägenhet i mitt drömområde. Tänk att saker ändå alltid alltid löser sig. Som föreläsaren på vårkonferansen i fredags sa:

“Det blir alltid bra till slut, och är det inte bra så är det inte slut.”

livsstil

10 år sedan studenten

Vet ni, idag är det exakt 10 år sedan jag tog studenten. Det är en svindlande tanke! Har jag redan vart vuxen i 10 år?! Samtidigt som det känns som oceaner av tid där emellan så känns det samtidigt som om det var igår. Vissa stunder känner mig fortfarande lika ung, lika oerfaren och lika dåligt utrustad och förberedd att ta mig an vuxenlivet. Efter flyttkaoset i helgen och en vecka på en av mina vänners soffa så känns det precis som att flytta hemifrån igen. Det känns inte som jag kommit ett dugg närmare den där drömmen om en stort fint eget hem, massa pengar och en stabil tillvaro, än jag var den dagen jag sprang ut genom skolans dörrar i min vita lilla marängklänning.

Men även om jag inte följt det traditionella mönstret “jobba-resa-plugga-villa-volvo-barn” så har jag ju faktiskt upplevt en hel del. Jag har överkommit mängder av svårigheter och känner att jag kanske äntligen börjat karva ut en nisch i samhället där jag får plats. Jag har spenderat 6 år på universitetet och haft the time of my life, utvecklat mina förmågor, fått vänner för livet och landat tryggt i mig själv och den person jag är. Jag har startat ett företag, utbildat mig till löpcoach och förra året vid den här tiden landade jag min allra första fastanställning och har fått mängder av positiv feedback på jobbet. Jag har utformat och lanserat en nybörjarkurs i löpning som redan är halvvägs igenom, och redan så har jag börjat få förfrågningar om grupper till hösten.

Jag har flyttat 6 gånger, haft tre långa förhållanden, mängder av jobb, tagit över 300 högskolepoäng och återfunnit kärleken till löpning. Och livet har ju faktiskt bara börjat. För de här 10 åren är ju ingenting mot de förhoppningsvis 50 åren jag har kvar av livet. Om det är sant som de säger att livet börjar vid 30 så tänker jag inte vara den som sitter på arslet och tittar på. På lördag ska jag flytta igen, och sedan börjar mitt livs första betalda semester. Och på något vis känns det som om även om jag kanske inte åstadkommit alltför mycket på utsidan så är den inre resa jag gjort sedan studenten så otroligt mycket mer värd. Jag är ingen tonåring med nerverna utanpå längre, utan jag är faktiskt helt och fullt en vuxen människa, redo att ta sig an världen på mina egna villkor. Och jag ser VERKLIGEN fram emot det!

träning

Halvmaran skrämmer mig inte längre

Halvmaran skrämmer mig inte längre

Det har nu gått fyra dagar sedan jag persadeGöteborgsvarvet och sprang min snabbaste halvmara i modern tid. Och jag tänkte summera lite vilka men den har gett mig. Det blir dock en kort lista, för det enda jag har är lite träningsvärk i vader och rygg. Jag var ute och sprang med löpgruppen igår utan problem, och skulle säkert kunna ta en lite längre runda idag också.

Jag och halvmaran är vänner nu

Efter alla mina tidigare halvmaror har jag alltid varit som död efteråt. Efter Göteborg halvmarathon i höstas så låg jag i sängen och åt en hel kväll, och hade sjukt ont överallt i flera dagar efteråt. De gånger jag tidigare tagit mig runt Göteborgsvarvet har skavsår, blåsor, smärtande knän, leder och yrsel gjort att jag knappt varit människa efteråt. Men den här gången är jag i princip opåverkad. Jag var tom ute på krogen och dansade på kvällen, bara några timmar senare, fortfarande hög i min runner’s high.

För första gången känns det som om jag faktiskt behärskar halvmaran, och det känns både så himla skönt, men också lite vemodigt. Kommer jag någonsin få samma kick av att springa två mil igen, eller är det längre distanser som gäller nu? Är det den där skadade sönderslitna Emma jag längtar efter och förväntar mig för att jag ska känna mig stolt över prestationen, eller är det inte mer härligt och imponerande att ta sig igenom ett lopp med fanan på topp? Och om jag vill fortsätta springa Göteborgsvarvet, måste jag då pressa mig hårdare för att få en bättre och bättre tid? Det kommer åtminstone garanterat göra mig sliten, men jag tycker ju det är så mycket coolare att springa i 3 timmar i sträck än att springa 2 mil så fort som möjligt. Det är ju den där uthålligheten och segheten jag går igång på.

Styrketräningen har gjort mig kapabel

Men jag ska inte klaga. Nu har jag fått det svart på vitt att min kropp kan dra en halvmara ur bakfickan utan att påverkas nämnvärt, och jag är inte längre rädd för distansen. Mycket har jag att tacka vårens styrketräning för. Jag har lagt superstort fokus på rumpa och ben, och slutligen lärt mig göra korrekta utfall utan att få ont i knät. Jag har verkligen blivit stark, och det hjälpte mig igenom loppet.

Frågan är bara vad jag ska göra nu? Ska jag försöka mig på marathon i höst? Ska jag satsa på styrketräning istället och bara springa på känsla? Eller ska jag inte göra något alls och ta det som det kommer? Maradrömmer lever ju fortfarande inom mig, men det är en distans som verkligen skrämmer mig. En halvmara går väl an, men två på raken vettifan om jag klarar, speciellt eftersom loppen inte är anpassade efter oss som hellre tar det långsamt men säkert. Finns det inga lämpliga 3-milalopp som man kan mellanlanda på (och i samma stund slår tanken på Lidingö mig…)? Nä det känns iallafall sjukt bra att vara stark och kapabel och kunna välja fritt från ett smörgåsbord av träningsupplägg. Men jag ska njutspringa lite till och krama det sista ur Skatås innan flytten går till helgen och sedan får vi se vad jag känner för!

Vilket är ditt träningsmål just nu?

mat och näring

Jag har ÄNTLIGEN hittat min matfilosofi!

Jag vill egentligen inte jinxa det hela genom att skriva det här inlägget, men jag bloggar ju trots allt om träning, mat och vikt, så det känns lite sneaky att inte göra det. Det är nämligen så att det verkar som om jag har fått någorlunda ordning på mina matvanor! I mars och april var mina matvanor kaos. Jag var van vid att S lagade den mesta av maten, och när han försvann så blev jag plötsligt utelämnad åt mig själv. Då tog jag till mina gamla nödknep: chips och dipp till middag, bullar och kakor till lunch. Vad som helst som mättade dög, oavsett näringsinnehåll, och allt sköljdes ner med Pepxi max.

Sedan följde några veckor då jag drack väldigt mycket alkohol och var ute och festade, och levde istället på snabbmat. Det tärde dock jättemycket på min ekonomi och var inte alls särskilt smart. Jag blev förkyld i tre veckor och insåg att något måste göras, för det här var inte hållbart. Samtidigt så blossade min pollenallergi upp med full kraft och jag mådde allmänt skit, stora lopp närmade sig, stressen var omåttlig och kroppen var i upplösningstillstånd. Och så snubblade jag över begreppet AIP.

Autotimmune Protocol

AIP står får AutoImmune Protocol, eller det autoimmuna protokollet. Det är en extrem allergidiet som eliminerar ALLT som kroppen kan tänkas reagera eller korsreagera på, samtidigt som den förser kroppen med lättillgänglig näring och byggstenar för att återställa kroppens naturliga hormoner och bakterieflora. Syftet med dieten är att göra allt för att undvika att reta kroppens immunförsvar, eftersom ett immunförsvar som överreagerar och grunden till autoimmuna sjukdomar och allergier, inklusive pollenallergi och astma. Nyfiken som jag är så läste jag på massor om den här dieten, och började så sakteliga återvända in i köket för att prova några av recepten. Och det var gott! Och efter att ha provat det här receptet var det som om jag blev upplyst och frälst: det är ju SÅN HÄR mat jag ska äta!

Så de senaste 3 veckorna har jag:

  • köpt storpack av köttfärs med kort datum och gjort enkla biffar att ha i kylen och äta kalla. Köttfärs, lökpulver, salt och stek i kokosolja. En sådan när jag kommer hem från jobbet direkt ur kylen och det dämpar hungern direkt och jag hinner laga mat istället för att dyka ner i chipsen.
  • sett till att alltid ha grönkål eller färsk spenat hemma och blanda i två stora nävar i allt jag äter, varmt som kallt
  • börjat tömma frysen på kött och kyckling och kombinerat det med broccoli och blomkål, min nya stapelvara. Kött + korsblommig kålväxt + kokosolja = världens enklaste och bästa snabbmat!
  • maxat sönder med kryddor som vitlök (river den snabbt), lime, mynta, koriander, persilja, lökpulver och ordentligt med salt med hoppar över frökryddor och peppar
  • återupptäckt tärnat bacon – charkprodukter är inte 100% men min kropp svarar så himla bra på det mättade fettet och när det är bara att hälla direkt ur förpackningen ner i stekpannan så tänker jag att det får vara värt det
  • gjort allt för att sänka tröskeln till matlagning: grönsaker som inte behöver delas, rätter av endast 3 ingredienser osv
  • vant mig vid smaken av kokos i i princip all mat, eftersom jag plötsligt börja använda mängder både kokosolja och kokosmjölk. Och jag tycker tom att det är gott!

Maten är salt och fet och full av grönsaker. Det är ingen extrem lågkolhydratkost för man äter enorma mängder grönsaker och en del frukt och bär, men den är oerhört rik på fibrer och framför allt så är det extremt näringstät. Här är inga tomma kalorier inte! Jag äter dock inte dieten renodlad utan blandar upp med lite vad jag känner för (som bönor, potatis, knäckebröd, daldar och en och annan rawbar), men grejen är att jag knappt är sugen på godis och chips längre. Har haft en chipspåse liggande på skrivbordet i fyra dagar nu, och den är fortfarande halvfull. Jag snålar inte på fettet i maten utan öser på, och det gör att jag blir mätt och belåten. Jag inbillar mig också att det är bra för mina hormoner, för bland annat kortisol bildas ju av kolesterol, och på det stora hela gör det att kroppen liksom har börjat komma i balans igen.

Äntligen lagar jag mat igen

Men det största genombrottet är att jag lagar mat i princip varje dag, men det tar bara 10 minuter. Den här maten är så absurt enkel! Jag har liksom fått in vanan, och även om jag inte eliminerat allt som dieten säger så är det ändå en klar förbättring mot en diet av öl och chips, eller för den delen av dyr färdigmat. Jag känner verkligen skillnaden, och jag är så glad att jag har hittat ett sätt att äta som funkar både med min kropp, min ekonomi och min enorma latmask. Just nu är jag inte sugen på att köra AIP fullt ut (mest eftersom man då inte får äta potatis) men jag tänker definitivt låta den här maten inspirera mig mer i köket.

Har du hört talas om AIP någon gång? Har du provat?

träning

Racerapport: Göteborgsvarvet 2017

Kroppen känns stel och öm när jag sitter vid datorn med fåglarna kvittrande utanför vardagsrumsfönstret, och försöker samla tankarna från gårdagen. Dagen då jag sprang mitt fjärde Göteborgsvarv. Med en kaotisk vår bakom mig både känslomässigt och vardagslogistiskt så är det löpningen som fått stryka på foten. Jag lade ner alla planer på prestationsinriktad träning i mitten av mars, och förutom några halvdana försök till långpass så har jag tränat på känsla. Ibland inte alls, och ibland lite mer, men mest styrketräning och korta rundor runt sjön. Till råga på allt så har jag bara veckan innan varvet fått sendrag i vaden flera gånger, till synes utan anledning, och precis gått en kortisonkur som gjort att jag sovit dåligt och känt mig stressad. Att det dessutom spåddes bli högsommarvärme på loppdagen bådade inte gott. Det var kort sagt ganska så usla förutsättningar för att springa en halvmara.

För en gångs skull så hämtade jag iallafall ut min nummerlapp i tid, dagen innan. Samma dag tryckte jag också i mig en påse chips och säkert tre liter vatten. Måste ladda upp ordentligt med kolhydrater, salt och vätska, speciellt med tanke på vaden och sendraget som förmodligen berodde på vätskebrist. Jag var faktiskt lite nervös att kroppen skulle protestera. Vanligtvis är jag oftast mer rädd att jag inte ska palla det mentalt, men nu var jag faktiskt orolig att jag skulle skada mig. Planen var därför att ta det riktigt lugnt, att se det som ett njutigt långpass med extra löparkompisar. Jag skulle stanna varje gång jag fick känningar i vaden, och jag skulle ta bilder längst vägen och njuta av utsikten uppe på broarna.

Förseningar innan starten

På väg mot målområdet var det såklart kaos i kollekivtrafiken, vilket resulterade i att jag kom fram ungefär 20 minuter senare än tänkt. Det ledde till att jag fick en ofrivillig uppvärmning när jag joggade från Marklandsgatan. Måste hitta en toalett fort som satan, nu var det bara 10 minuter till start! Det visade sig att arrangörerna slagit på stort med bajamajor i år, så jag hittade en ledig nästan direkt. GULD FÖR DET! Sedan var det jogga bort till starten, sprang förbi Mari på vägen. Letade febrilt efter skylten med min startgrupp. Längst fram stod den, redo att köra igång. Som vanligt är jag alltid sist ute haha.

Men jag hinner fram till gruppen, och vi vandrar i samlad trupp mot startlinjen. Vi börjar jogga, jag startar igång Runkeeper men låter lurarna hänga. Vill ju ta in stämningen ordentligt så här när alla är pigga och taggade. Tjutet från startlinjen närmar sig och blir öronbedövande sekunden när man springer förbi chipläsarna som ska mäta tiden, och plötsligt är jag på andra sidan och nu är varvet igång. Det är bara att springa.

Jag har ju sprungit varvet förut, men det är 2 år sedan nu och på den tiden var jag inte någon van löpare. Jag kände inte min kropp på samma sätt som jag gör nu, visste hur olika tempon känns och vilka tempon jag ska hålla för att orka en viss tid och sånt. Så det var med ett helt annat självförtroende än sist jag nu inte lät mig bekommas det minsta av alla lönnfeta gubbar som med vassa armbågar kubbade förbi, utan hittade väldigt snabbt mitt tempo. 7.50 min/km sitter i ryggmärgen nu, och jag vet att det är ett tempo jag kan hålla lääänge. En liten runda i parken och plötsligt har 2 km gått. Många av de lönnfeta gubbarna som var så snabba i starten har redan gett upp och går, trots att vi inte ens kommit till första vätskestationen, eller första backen, än. Och det är 19 kilometer kvar.

Säldamsbacken är första hindret på banan. Jag har kört en del backträning och verkligen slipat på min teknik. Jag vet att tricket är att trippa upp och göra allt för att undvika mjölksyra och syreskuld. Så jag trippar på, blir ompowerwalkad och omsprungen. Några kör backen i intervaller och jag får springa om samma personer flera gånger. Så fort jag känner minsta lilla svid i låren så kortar jag steget, och långsamt myrkryper jag upp för hela backen med andan i behåll. Så fort lutningen vänder så frikopplar jag benen och låter grativationen sätta fart på mig, en annan teknik jag lärde mig på löpcoachutbildningen. Jag susar ner mot Majorna utan minsta ansträngning, och när marken planar ut igen kommer jag utan ansträngning direkt tillbaka in i min 7:50-lufs.

Jag SKA upp på bron

Senast jag sprang varvet så var det här jag gick första gången. Jag pallade helt enkelt inte ta mig förbi 5k-gränsen och upp på Älvsborgsbron. På den tiden då jag trodde att jag var tvungen att springa fort hela vägen och hänga med pöbeln. Nu kände jag mig rutinerad och självsäker, och jävligt bestämd. Jag ska upp på bro-fanskapet om det så är det sista jag gör. Sedan kan jag vila om jag behöver. Så jag sveper en mugg vatten i farten och trippar upp, hela vägen upp. Många är det som går här, men jag kör på. Ännu långsammare än i säldamsbacken. Men upp på bron kommer jag, och väl uppe så berömmer jag mig själv i tanken och spanar ut för att ta in utsikten. Jag önskar att jag kunde ta en ögonblicksbild där uppe på loppets högsta punkt, för det är så härligt! Och det som kommer sen är nästan ännu härligare, för nu går det utför.

Stärkt av hur pigg och lätt jag kände mig så här 5 kilometer in i loppet så lät jag återigen gravitationen göra jobbet. En lång utförssluttning nerför bron och hela vägen ner till strandkanten väntade på andra sidan, och istället för att bromsa och hålla igen så körde jag på. Benen rörde sig som ett hjul och jag rullade förbi rygg efter rygg i hissnande fart. Här gjorde jag loppets snabbaste kilometer i 6:50, mitt miltempo. Men det tar inte det minsta på krafterna, och plötsligt passerade jag 7-kilometersskylten. En tredjedel av loppet var redan förbi, och jag hade ju precis värmt upp! Hittills hade målet bara vara att hålla ett lagom tempo och njuta av loppet, men nu insåg jag att det ju faktiskt gick bra, och tävlingsinstinkten vaknade till liv.

Tävlingsinstinkten vaknar

Min hjärna började jobba på högvarv med ett räkna på kilometertider och tempon. Kunde jag komma under 3 timmar? Under 2.50? Fanns det tom chans att få en riktigt bra tid och slå mitt pers? Jag dubbelkollade mina beräkningar i mobilen och insåg att det fanns en chans. Nu gällde det bara att inte öka farten så att jag blev trött, och inte slå av på tempot heller. Det var bara att mata på, benen visste vad de skulle göra. Inga känningar i vaden hade jag heller, men jag ansträngde mig hela tiden för att inte spänna mig, utan hålla god teknik och ett avslappnat steg. Och det gav resultat. Benen drev på längs med älvstranden och löpningen gick lätt. Det här med att sträckan på Hisingen är lång och tråkig förstår jag inte, det är ju loppets bästa bit! Inga backar, älven och vackra nybyggda hus, massor av glada människor som hänger ut från balkonger och hejar på, och en möjlighet att verkligen få in flytet.

Så ser jag 10k-skylten och samtidigt meddelar Runkeeper att det gått 1 timma och 20 minuter. Det här kanske kan funka ändå! Men nu börjar jag för första gången känna av att jag slarvat med långpassen. Benen börjar ta stryk av det monotona dunket mot asfalten, och skenben och höfter har börjat ömma lite. Men inte mer än att jag lyckas tränga bort det. Har man inte lite ont i benen så springer man inte i sin fulla potential. Eliten har förmodligen precis lika ont, bara det att dom inte behöver ha ont lika länge.

“Jag visste att om jag stannade och gick så var det kört. Då skulle krämporna komma, pannbenet skulle fallna och en bra tid vara ett minne blott.”

Vid varje vätskestation plockar jag upp en mugg som jag dricker i farten genom att trycka ihop den till en liten pip och ta små klunkar. Jag är livrädd att få vätskebrist med tanke på kramprisken, men också svimrisken. Förra gången jag sprang Göteborgsvarvet så blev jag yr vid 15 kilometer och trodde nästan att jag skulle behöva bryta. Det ville jag inte vara med om nu, så jag drack plikttroget både vatten och sportdryck trots att jag inte var törstig och det faktiskt inte alls var särskilt varmt. Den tryckande högsommarvärmen hade bytts ut mot ett molntäcke och behagliga 16 grader. Jag som sprang i shorts och linne tyckte nästan att det blev lite kallt på sina ställen där det blåste mycket.

Så var den långa behagliga rakan på Hisingen snart över, och Götaälvbron stundande. Trots att den andra bron är lägre, så är den här mycket tyngre, eftersom den kommer efter nästan en mils snabbt plattspring som tar ganska hårt på musklerna och kolhydratsförrådet. Det var här jag bröt första gången jag sprang varvet för 10 år sedan, när jag vägde 30 kilo mindre och var i riktigt bra form. Inte ens då klarade jag mig upp för Götaälvbron. Men idag skulle jag upp. Jag visste att om jag stannade och gick så var det kört. Då skulle krämporna komma, pannbenet skulle fallna och en bra tid vara ett minne blott. Så återigen plockade jag fram backtekniken och trippade upp för bron. Mitt på bron möter man 15-kilometersskylten och här gav jag mig själv en mental high five – jag klarade det! Så här långt har jag aldrig sprungit på den här banan utan att stanna!

Det är lätt att tänka att när man forscerat Götaälvbron så är det värsta över, och det är bara att glida in i mål till folkets jubel. Men ack så fruktansvärt fel man kan ha. Snarare så har man det värsta kvar, för så fort du kommit ner på andra sidan bron så börjar en lång sträcka med svagt motlut med massor av folk som stirrar på dig. Benen är döda efter bron, och nu ska man försöka se spänstig och cool ut, men det är som att springa genom sirap. Lååångsamt går det upp för Avenyn mot Götaplatsen. Aldrig har den gatan känts så lång förut! Jag spanar för att se om jag känner någon i vimlet, men flackar mest med blicken och inser att jag måste hålla fokus nu för att inte ge upp.

Det är nu loppet börjar

Jag lyckas på ren vilja kravla mig upp till Götaplatsen, runda Poseidon och vända ner igen. Men här är vägen belamrad av blöta tvättsvampar som de delar ut till varma löpare och som sedan slängs på banan. Att försöka att inte snubbla på dem blir mitt nya heltidsjobb, och det går inte att få upp något vidare tempo. Jag fortsätter att stappla framåt tills svamparna hamnar bakom mig, och nu kan jag svänga av upp mot Vasaplatsen. Nu är Avenyn avverkad, och plötsligt är jag i princip i mål. Men fortfarande väntar tre förbaskat jobbiga kilometer.

Nu börjat huvudet dividera med sig själv. Jag försöker känna efter vart min svaga punkt är. Är det konditionen? Andningen och pulsen? Nej, inte i det här tempot. Är det benen? Nej inte så farligt faktiskt. Jag är helt förskonad från skavsår och blåsor, har inte ont i några leder (sådär farligt ont liksom) och musklerna verkar inte vara sugna på kramp. Jag känner mig sliten, men än finns det krafter kvar, och nu med bara 3 kilometer kvar är det dags att plocka fram dem. Så jag får fokus, tänker till min rumpa att nu är det dags att börja jobba, skärper till tekniken, skjuter fram höften lite, lutar mig framåt och lägger i nästa växel. Kan jag bara hålla mjölksyran på en rimlig nivå så är det okej att den finns där. Så med förnyad kraft sätter jag fart och plockar en hel del ryggar den sista sträckan mot bron vid Botaniska.

“Eftersom jag tagit det lugnt i backarna har mina vita muskelfibrer i princip vilat sig igenom loppet, och nu aktiveras de med oanad kraft.”

Jag har tyckt att jag varit i princip i mål i en halvtimma nu, men ändå känns det som om målet inte kommer närmare. Varje gång jag tänker att NU är jag snart fram så inser jag att det faktiskt är en bra bit kvar. Så samma sak händer när jag kommer upp på bron över motorvägen, och tänker att nu är jag ju i Slottsskogen, nu är jag i mål – och ser 20k-skylten och fattar att det är en hel kilometer till som ska kubbas innan jag får spurta. Benen har samlat på sig en del mjölksyra nu och det går riktigt segt. Men här står den förväntansfulla publiken tät och hejar, och jag tänker visa dem. Jag ska visa dem är att jag tjock men jag är stark, jag tänker inte stappla in i mål på nåder, jag ska hålla huvudet högt och älga in och äga målet!

Sista backen upp nu, och snart kan jag skymta målet. Inga fler backar kvar, publiken hejar på längs den smala upploppssträckan och jag lägger in målspurten. Och tro det eller ej men jag accelererar utan ansträngning! Det är som om jag använt helt slut på mina långsamma muskelfibrer, och nu aktiverar nästa muskelsystem. Eftersom jag tagit det lugnt i backarna har mina vita muskelfibrer i princip vilat sig igenom loppet, och nu aktiveras de med oanad kraft. Så jag kastar mig framåt, kryssar mellan trötta medlöpare och springer om folk hela vägen fram till stadion. Tar ett skutt in på den röda banan, sträcker på mig och flyger fram mot mållinjen. Pulsen går upp, hjärtat dunkar men nu ska jag fram! Blicken är fastnålad vid målet som närmar sig i rasande fart, och till sist får jag äntligen passera mållinjen!

Med andan i halsen går jag framåt. Jag gjorde det. Jag sprang hela varvet utan att stanna. Det i sig är en bedrift och något jag aldrig gjort förut. Jag sneglar på Runkeeper, som säger 2.48. Det pirrar till i magen när jag inser att jag är farligt nära mitt pers på halvmaran från i höstas när jag sprang platta och svala Göteborg halvmarathon. Om jag persar på den här tunga banan med allt folk, värme och en högst tveksam uppladdning så är det fan inte klokt. Men tiden blev 2.47.57, nästan en hel minut snabbare än Göteborg halvmarathon.

Personligt rekord!

Jag slår alltså rekord med de absolut sämsta förutsättningarna, och bevisar återigen för mig själv att jag är fan en jävel på att springa, trots att jag är överviktig. Jag har vader av stål och pannben av stål, och tillsammans tog de mig igenom mitt fjärde Göteborgsvarv och min absolut bästa halvmara någonsin, både sett till prestation och till upplevelse. Det kändes faktiskt inte ens särskilt långt, de sista 5 kilometrarna var för mig hela loppet, resten var bara njutuppvärmning. Och alla lugna lunkar i spåret här hemma har slipat mig och gjort att jag är absurt bra på att hålla ett jämt tempo. Alla 5-kilometers delsträckor sprang jag på 40 minuter blankt förutom den andra som hade en så lång nedförsbit, den tog jag på 38. Mitt självförtroende är verkligen i topp nu och jag längtar tills jag får chansen att springa lopp igen! Den som lever får se vilket det blir.

träning

Dan före varvet-dan

Hjälp vad den här veckan har gått fort! Nyss var det långt kvar till varvet och nu är det plötsligt mindre än 24 timmar tills jag är i mål. Eller ja, det vet man ju aldrig, för Universum tycks vara emot mig idag. Dels så är jag fortfarande öm och stel i vänster vad, dels har jag en satans huvudvärk och dels är det så himla varmt att jag är rädd att kollapsa imorgon, speciellt eftersom mina stresshormoner är ur balans efter kortisonkuren.

Men jag laddar tappert med magnesium, chips, pasta och mängder av vatten. Just nu är jag inte inställd på att persa, varken på halvmaran eller på varvet. Jag blir nöjd om jag tar mig runt i stilla lufs på under 3 timmar, men skulle det bli att jag får stanna och gå, antingen pga kramp i vaden eller värmeslag eller något annat otrevligt, ja då får det bli så och jag tänker vara nöjd ändå. Huvudsaken är att jag kommer runt levande och med hälsan i behåll, för imorgon kväll har jag planerat in lite skoj med några av mina bästa vänner här hemma. Typ utflyttningsfest liksom. Vi ska dricka upp slattarna i barskåpet och jag ska skryta med min medalj.

Så jag satsar på att alltigenom springa på känsla och försöka njuta max av morgondagen. Göteborg kommer att visa sig från sin bästa sida, och jag tänker inte vara den som inte vet att uppskatta dessa sällsynta soliga folkfester. Och om ni ser mig vid starten, på banan eller i målet, tveka in att komma fram och säga hej, och hjälp mig gärna ta en bild haha. Min loppfotograf aka sambo är ju numera mitt ex och alla mina löparvänner ska springa samma lopp, så annars får ni stå ut med enbart selfies i den stora lopprapporten nästa vecka.

Stort lycka till alla ni som också springer imorgon, nu kör vi!

träning

Sendrag lagom till varvet

Uppladdningen inför Göteborgsvarvet fortsätter, men av någon anledning har jag de senaste fem dagarna tre gånger vaknat mitt i natten av att vänster vad har kramp! Det kunde ju inte kommit lägligare om man säger så. Vanligtvis får jag bara kramp i vaden om jag dansat en hel natt i högklackat, men nu verkar det komma utan anledning.

Efter en snabb googling så såg jag att det tydligen kallas för sendrag, och en trolig orsak till det här är magnesiumbrist. Och jag har ju faktiskt slarvat med mitt magnesiumtillskott det senaste, så det var bara att ta en extra tablett och hoppas att det släpper. Enligt 1177 ska man också stretcha muskeln ordentligt, och inte ta något som kan vara vätskedrivande.

Men det enda jag kan komma på som jag gjort annorlunda den senaste veckan mot vad jag brukar göra, är att jag har ätit kortisontabletter. Dom ska dock var motsatsen till vätskedrivande, man samlar på sig vätska av kortison. Kan det kanske vara en ny spännande biverkning jag upptäckt? Nåja, nu är sista tabletten på den kuren tagen iallafall, så nu ska jag knappra magnesium och ladda med mat, stretcha vaden och hoppas på det bästa. T minus 2 dagar.

Har du fått sendrag i vaden någon gång?

träning

Löpargruppen och dess framtid

Igår kväll så höll jag tredje passet med min löpargrupp. Det är helt sjukt att jag faktiskt arbetar som löpcoach nu! Och det är fantastiskt roligt ska ni veta. Första gången var jag så himla nervös, men nu känner jag mig varm i kläderna och har lärt känna gruppen lite, vet vad de klarar av och hur mycket jag vågar pusha. Och dom är så grymt starka! Jag märker hur deras självförtroende stärks ute i spåret. Trots att jag döpt kursen till “Lär dig springa” så handlar det faktiskt mer om “får självförtroende nog att inse att du redan kan springa”.

Min egen träning går lite hipp som happ. Jag laddar inför helgens stora utmaning Göteborgsvarvet genom att ta sista kortisontabletten och förhoppningsvis kunna få lite kvalitetssömn och någon trevlig långpromenad. Mitt schema tillåter dock inte långdragna träningspass den här veckan, eftersom jag tagit en massa extratimmar på jobbet för att fylla ut innan semestern. Fattar ni att jag ska ha mitt livs första betalda semester i år, 29 år gammal? Helt sjukt. Jag har redan frågat min chef om jag får ta några extrapass under semestern, kommer klättra på väggarna och glömma bort hur man jobbar annars, haha!

Det är fler grupper på G!

Och nu har också tankarna på fler löpargrupper börjat komma. Eftersom jag jobbar till 19.15 varje kväll så ÄR det svårt att få till dom där populära kl 18.00-passen, så det blir en del pusslande. Jag funderar på att starta en förmiddagsgrupp nu under sommaren, för det finns inget grymmare än att börja en ledig dag med ett pass i den svala morgonskogen, för att sedan dra iväg på dagens äventyr. Och helt ärligt, är det inte mer skönt att ha träningen gjord så man kan ligga på stranden och dricka rosé i lugn och ro sen?

Jag vet också att flera av er har frågat om online coachning, och det är också något som jag funderar mycket på. Kanske något att dra igång till hösten? Hojta till om du har tips och önskemål, jag är i en mycket produktiv utvecklingsfas nu, det pågår jättemycket bakom kulisserna. Så alla tips och idéer är välkomna!

biohacking

Pollenallergi, kortison och stress

För oss pollenallergiker har den här våren verkligen inte vart någon dans på rosor. Och gräspollensäsongen, min värsta tid på året, har inte ens börjat än! Så just nu går jag på en kortinsonkur i förebyggande syfte, och jösses vad den påverkar mig. Kortison är en konstgjord form av vårt egna stresshormon, så när jag knaprar i mig 6 kortisontabletter på en dag så är det som att hinka 5 Celcius på rad. Jag somnar inte förrän vid 1-tiden på natten och vaknar klockan 6 och studsar ur sängen. Arbetsdagarna flyger förbi och jag är i allmänhet sinnessjukt produktiv. Häromdagen satt jag 6 timmar med bokföringen i ett svep.

Men jag ska erkänna att jag är jäkligt försiktig. Jag utnyttjar mitt fokus till max, men jag försöker undvika alla sätt som jag normalt får kortisolpåslag på. Exempelvis träna hårt, dricka koffein osv. Eftersom jag redan lever i en stressad situation med boendet och ekonomin och allt så känns det verkligen som om jag leker med elden nu. Stressa skiten av sig och sedan knapra syntetiska stresshormon. Vem vid sina sinnes fulla bruk håller på så?

“Men jag måste få ner stressen i kroppen, för det finns ingenting som är mer skadligt för kroppen, hjärnan och viktminskningen än tärande, slitande kronisk stress.”

Anledningen till att man tar kortison mot allergi är att det är starkt antiinflammatoriskt. Det minskar helt enkelt kroppens inflammatoriska reaktion mot pollen. Stresshormoner funkar så: i en situation där du ställs inför döda eller dödas kan du inte tänka på att läka sår eller slakta patogener, då är det full fokus på kroppens livsuppehållande funktioner. Och det här utnyttjas för att minska klådan, astman och reaktionen i slemhinnorna. Jippi för en vars immunförsvar förrått en och attackerar den egna kroppen för att bli av med ofarliga pollenkorn – inte så jippi för en som redan har satt kroppens långtidsläkning på hold pga övrig stress i livet, och för vilken extra stresshormoner är det absolut sista som behövs.

Jag funderar på vilken actionplan som känns mest rimlig just nu. Det är 3 dagar kvar på kortisonkuren, och sen är jag tillbaka på mina vanliga allergimediciner som mest är antihistaminer som verkar på kort sikt, och kortison som endast verkar lokalt i slemhinnorna. Men jag måste få ner stressen i kroppen, för det finns ingenting som är mer skadligt för kroppen, hjärnan och viktminskningen än tärande, slitande kronisk stress. Här handlar det framförallt om att se till att skaffa sig en trygg tillvaro, och sedan landa i den. Ta ett djupt andetag.

Att få ner stressen måste alltid vara prio ett. Sedan kommer att dämpa inflammationen från pollenallergin, och det måste ju gå att göra på fler sätt än att äta stresshormoner. Och för det så har jag de senaste veckorna testkört ett litet projekt, nämligen att alltmer gå över till antiinflammatorisk kost. Även inflammationen i sig är ju en stress för kroppen, så jag tänker att det kanske kan bli en god cirkel, speciellt om jag kombinerar med optimering och återställning av de andra viktiga metabolismhormonerna. Då kanske jag tom kan gå ner i vikt samtidigt. Ja, som ni hör så snurrar tusen tankar i mitt huvud. Jag måste gå och lägga mig och sova 5 timmar på saken.