mental hälsa

När alla tror man är duktig men man är fejk

När alla tror att man är duktig men man är fejk

Det här inlägget kunde varit annorlunda

Jag tänkte först skriva ett inlägg om hur jag var och tränade imorse och hur skönt det var att springa av sig på bandet, och sedan hurtfriskt kungöra hur jag jobbat hela morgonen med ett stort projekt. Vilket visserligen stämmer, men det var första gången jag var på gymmet på över en vecka, och jobbet är ju inte särskilt jobbigt egentligen. Så jag bestämde mig för att skriva om något annat istället.

Att känna sig som en bluff

Impostor syndrome. Det är vad det kallas när man utåt sett är högpresterande, intelligent och duktig, men inuti känner sig som en enda stor bluff. Fenomenet är särskilt vanligt bland kvinnor, och kan yttra sig på alla möjliga vis. Man tror helt enkelt att man är en bluff, och alla eventuella framgångar man har bakom sig är resultatet av tur, tajming och andras hjälp. Det är helt enkelt omöjligt att ge sig själv rättvis cred för det man åstadkommit.

Jag klarar inte av att följa mina egna råd

Det hela blir extra tydligt när man har en offentlig blogg som många läser. Speciellt när det handlar om ett ämne som hälsa och träning. Jag som skriver förväntas leva som jag lär, träna, äta nyttigt och framförallt hålla mig till planen. Men ingen är sämre på att hålla sig till planen än jag. Ni sitter säkert där och tror att jag är jätteduktig nu som slutat med godis och pepsi max, bara för att jag skrev att jag skulle göra det. Det var min intention, men verkligheten ser ofta annorlunda ut än den vision som jag målar upp för mig själv och er. Det är så absurt svårt att bryta sådana här dåliga vanor som är djupt förankrade i alla lager av ens vardag, att viljestyrka helt enkelt inte räcker till. Ni ska inte tro att jag är någon dundermänniska som alltid kan leva konsekvent efter mina beslut, eller att jag medvetet ljuger och sedan sitter och gottar mig åt allas godtrogenhet, för så är det inte.

Jag är inte en löpare egentligen

När jag i somras tränade för Göteborg marathon fick jag till träningen och sprang tre gånger i veckan i nästan fem månader. En enorm prestation för någon som inte ens kan hålla planeringen en enda dag annars. Men trots att jag fick till träningen så bra, så lyckades jag ändå innerst inne vända det till att det var min coach’s förtjänst. Utan honom hade det ju inte gått. Jag förminskade min egen del i det hela totalt, och trots att  jag vissa stunder var på riktigt stolt över mig själv, så blev den känslan aldrig långvarig. Jag väntade på att jag skulle möta en av er läsare i spåret så att ni skulle få se hur långsamt jag sprang, hur dålig jag var och att jag inte alls var någon riktig löpare egentligen. Hur sjukt är inte det här?

Tror folk att jag gått ner i vikt nu?

Bekanta har det senaste året börjat kommentera min vikt, som i att “oj vad du har gått ner i vikt” trots att jag inte gått ner ett gram, och inte minskat på måtten heller för den delen. De har bara sett i ögonvrån på facebook att jag tränar mycket, och slänger ur sig en obetänksam kommentar som är menad som en komplimang men som ökar på min känsla av att vara fejk. Tror verkligen alla att jag har blivit smal nu? Är det det intrycker jag har gett? Och vad tänker de när de uppenbarligen ser att jag inte blivit det? När jag äter godis fastän de läst att jag skulle sluta, och springer långsamt fastän jag skrutit på bloggen om hur snabb jag blivit?

Jag felar, lika mycket som någon annan

Den här känslan är gnagande och nedbrytande, och jag vill egentligen bara med det här inlägget säga att jag aldrig ljuger här. Jag skriver aldrig att jag gjort något jag inte gjort, eller att jag ska göra något om jag verkligen inte planerar att göra det. Men jag är bara en människa, och ibland går det inte som man tänkt. Jag är också svag inuti, och behöver bekräftelse och ovillkorad kärlek för att må bra. Det är lika svårt för mig att leva hälsosamt som för vem som helst, och ibland känner jag mig bara som en enda stor bluff som försöker inspirera andra när jag inte ens kan hålla mig till grundprinciperna själv.

Jag misslyckas, men jag ger inte upp

Men jag tänker att det är bättre att vara ärlig, än att fortsätta bygga på fasaden. Så ja, jag har köpt godis för mina pengar. Tidigare i veckan åt jag en ickevegansk proteinbar trots att jag har vegansk månad. Jag kan inte sluta med pepsi maxen. Men jag försöker, varje dag, och det enda jag ber er är väl att inte hata mig om jag misslyckas. Så lovar jag att göra mitt bästa för att försöka vara rättvis mot mig själv. Jag är bara ytterligare en i mängden som försöker finna sin plats i tillvaron, genom att försöka och testa och försöka igen, envetet och och ibland enfaldigt, men jag ger mig inte. En dag ska jag hitta balansen och våga ge mig själv credden för det. Någon gång.

 

 

You Might Also Like...

31 Comments

  • Reply
    Emma - På Smällen!
    2016-12-01 at 10:08 pm

    Shit vilket bra inlägg! Inte bara för att du vara ärlig, men det var riktigt intressant att läsa! Jag känner också igen mig i det när det kommer till träningen. Jag driver ju ingen träningsblogg, men när det går bra för mig på träningen så är jag såklart glad för det, men jag känner mig ändå inte som en träningsmänniska. Det känns som jag bara gästspelar på gymmet ungefär och att alla andra är mycket bättre, duktigare och kan mer. Jag är bara en amatör typ… eller motionär… Och jag kan aldrig bli lika bra som dom andra. Jag förstår precis dina känslor och tycker det var grymt att du vågade skriva om det 🙂

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-12-01 at 10:25 pm

      Tack vad glad jag blir av din kommentar! Jag känner mig också som en tillfällig besökare i gymmet ibland trots att jag JOBBAR där och har gymmat regelbundet i två år.. haha. Vi är alldeles för bra på att ha låga tankar om oss själva 🙂

  • Reply
    Camilla Lind
    2016-11-22 at 11:26 am

    Fint skrivet och bra beskrivet. Jag tänker att det är så vi flesta faktiskt gör och är.
    Vi är inte mer än människor som hela tiden försöker vårt bästa för att ibland bara inte orka göra det heller.
    Men vi kämpar oss tillbaka och vi fortsätter försöka.

    Kram!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-22 at 11:36 am

      Ja jag håller med, tror nog de flesta känner sig lite fejk ibland. Det är nog bara mänskligt 🙂

  • Reply
    Från vegan till vegetarian - Emma Hällbacka
    2016-11-21 at 11:33 am

    […] anledningen till att jag kör en vegomånad. Alltid något liksom. Som några av er påpekade under det här inlägget så är det ju bättre för själen att kanske satsa lite lägre, och sedan klara målet, än att […]

  • Reply
    Madelene
    2016-11-19 at 11:41 pm

    Jag är inte en allt eller inget människa , utan en litegrannmänniska – litegrann vegetariskt ( en dag/vecka( , litegrann träning (just nu 4 pass) och litegrann godsaker (typ 1/dag) kan jag hålla ut länge. Skulle jag få för mig att äta helvegetariskt, sluta äta sötsaker och börja träna varje dag. Då skulle jag misslyckas på en gång och känna mig som en dålig människa. Nu känner jag mig oftast “duktig” för att jag oftast att hålla mig till mina mål :). Mitt tips är lägre krav/mål. Då är det mycket lättare att nå sina mål.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-20 at 8:26 pm

      Ja du har ju så rätt, det är mycket lättare när man inte kör stenhårt. Vet inte varför jag tycker det är så svårt :O

  • Reply
    Dorotea Pettersson
    2016-11-18 at 2:34 pm

    Riktigt bra inlägg Emma. Modigt och bra. Jag pratar ofta om detta med mina klienter och mina entreprenörskollegor. Vi drabbas alla av detta me jämna mellanrum.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-19 at 5:19 pm

      Tack! ja jag tror nog de flesta känner så här ibland…

  • Reply
    A-mamman
    2016-11-18 at 12:39 pm

    Så bra och ärligt skrivet. Har aldrig läst din blogg förut men nu ska jag börja – inser att jag nog älskar hälso- och träningsbloggar som är jordnära. Där jag kan känna igen mig och bli inspirerad snarare än avskräckt. Trevlig helg!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-18 at 1:08 pm

      Åh tack! Visst kan det ibland bli lite enformigt när allting bara är hurtigt och glatt? Jag försöker ge en lite mer nyanserad bild av hur det är att träna som en vanlig människa 😉

  • Reply
    Emelie
    2016-11-17 at 11:11 pm

    Hej!

    Jag känner igen mig så sjukt mycket i det du skriver om bluffsyndromet! Jag gör så med precis allt!
    Jag tycker det är så himla starkt av dig att skriva ut att du inte alltid håller dig till din plan! Och jag tror att det bland annat gör att du är så motiverande, för att du säger som det är och som vi alla andra gör men inte vågar erkänna.

    Du är en stor inspiration- och motivationskälla för mig när det kommer till träningen, jag har inte haft min motivation uppe på snart ett år men du har fått mig att lyckas ändra det, tusen tack!! <3

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-17 at 11:17 pm

      Men asså hur fin kommentar!! <3 Det är just sådana här kommentarer som gör att jag pallar fortsätta försöka.

  • Reply
    Paulina Gunnardo
    2016-11-17 at 10:56 pm

    <3

  • Reply
    Petra - Tappakilon.com
    2016-11-17 at 10:53 pm

    Så ärligt och bra skrivit! Jag tror vi alla hamnar där någon gång och det är så mycket bättre att vara ärlig mot sig själv som du är. Heja dig som delar med dig! Du är jäkligt grym! 🙂

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-17 at 10:58 pm

      Tack! Ja jag känner att jag inte har så mycket val annat än att säga som det är när jag har så många som läser och följer. Förr eller senare kommer det fram ändå.

  • Reply
    Dessi
    2016-11-17 at 9:06 pm

    Åh! Känner igen mig i det du skriver! Mycket i jobbet, jag har egen firma och jobbar som fotograf och väntar lite på att nån ska syna mig, att jag egentligen inte alla kan fotografera. Så dumt! 🙁

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-17 at 10:27 pm

      Ja verkligen. Jag väntar på att någon ska komma på att jag inte alls kan blogga haha.

  • Reply
    Mari
    2016-11-17 at 8:19 pm

    Så starkt och modigt att skriva om det så här, så ärligt! Jag säger som Erika, jag och säkert flera här som läser hos dig känner igen sig. Vi alla, tror jag, i alla fall jag..tänker nog så här. Vi alla är bara människor, vilket vi absolut aldrig får glömma.
    KRAM

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-17 at 8:33 pm

      Tack! Ja, det är ju så lätt att tänka snällt om andra, men om sig själv är det så förbaskat svårt. Jag ska liksom överträffa summan av alla andras bra sidor… en omöjlighet.

  • Reply
    Erika - Löpningen & jag
    2016-11-17 at 7:43 pm

    Åh Emma, så öppet och fint skrivet, fastän dessa tankarna och känslorna kan verka allt annat än fina. Du är otroligt modig som kan skriva om detta, för jag gissar på att det är fler än jag som kan känna igen sig och som inte alls kan eller vågar skriva om det såhär.
    En tanke som slår mig, när du berättar om hur du får kämpa med beroendet, är om du inte kan få hjälp av någon som jobbar med sånt? Ett beroende är ju alltid ett beroende, oavsett om det är alkohol, droger eller pepsi max som konsumeras. Det är ju otroligt svårt att bryta sina egna mönster och vanor oavsett vad det handlar om, och jag kan tänka mig att man kanske stångar sig blodig i onödan om hjälpen utifrån finns att få?
    Stor kram!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-17 at 8:33 pm

      Jag tror ett problem med att få hjälp är att pepsi max inte är ett särskilt skadligt beroende rent fysiskt. Det ger inga omedelbara skador på organen, man får inga beteendestörningar, blir en trafikfara eller får hallucinationer. Jag har svårt att se att man inte skulle bli utskrattad i sjukvården om man sökte för lightläskberoende…

    • Reply
      Molly
      2016-11-21 at 11:56 am

      Hej Erika!

      Varför har din blogg blivit lösenordskyddad?
      Brukade alltid läsa din blogg förut ! 🙂

      Kram Molly

  • Reply
    Trail & Inspiration
    2016-11-17 at 7:06 pm

    Så där tänker jag också ibland; när ska någon komma på att jag egentligen inte kan det här….?! 😮

    Vad gäller mat och beroende; jag tror man måste ta småååå babysteps. Alltså inte äta veganskt, sluta med pepsi och godis/socker samtidigt. Det blir liksom för mycket på en gång, för att fixa. Eller börja med att inte dricka pepsi EN dag i veckan. (Eller två, eller fyra… )

    Du kanske redan har provat att testa det?
    Kram M

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-17 at 8:31 pm

      Problemet är ju när det ena följer med det andra, att det är svårt att hitta veganska kanellbullar exempelvis. Jag har provat att köra utan pepsi max av och på, det längsta jag klarat är 9 dagar om jag minns rätt. Men i jan/feb förra året klarade jag totalt 24 dagar utan, fast inte i rad. Så visst går det, om man bara har rätt taktik.

  • Reply
    Malin
    2016-11-17 at 5:28 pm

    Jag vill ge dig massor av cred för din ärlighet. Och för att du vågar skriva om sådant som kanske inte alla vågar. Jag känner igen mig i rätt mycket. Särskilt på jobbet, har sjukt svårt att ge mig själv cred där och blir nästan generad när nån annan gör det. För tänk om de visste att jag egentligen bara är ett luftslott av tur och sammanträffanden…

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-17 at 8:27 pm

      Tack för din kommentar, precis sådär känner jag med.

  • Reply
    Helena Enqvist
    2016-11-17 at 2:40 pm

    Men Emma, det är väl ändå rätt mänskligt att inte alltid vara på topp, att det finns dalar och toppar. Du är ingen maskin och det är väl just det här som är en vanlig träningsmänniskas vardag, att det liksom inte alltid klaffar, man äter inte som man borde eller får till sina träningspass som man tänkt. Kanske också någonstans lite sunt också, att det liksom inte går till överdrift och blir freakigt (vilket ord).
    Det är så tråkigt att läsa att du inte ser dig som löpare och att du inte gav dig själv större cred för hur mycket du utvecklades! Det var du som sprang ju 😉

    Kan känna igen mig i det där begreppet du skrev om i början. I mitt fall i jobbet, rädslan över att bubblan ska spricka och att jag ska bli påkommen att jag inte kan mitt arbete, inte gör så bra jobb som jag vill göra osv.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-17 at 8:26 pm

      Jo jag vet, men det känns ju som om “alla andra” träningsbloggare alltid äter så nyttigt och kan unna sig en kaka utan att gå bananas, medan jag är så himla svartvit. Det är sjukt jobbigt 🙁 Och ja det där impostor syndrome… jag känner det varje dag. Här står jag på jobbet och låtsas som om jag vet vad jag gör, liksom, haha.

  • Reply
    Clara
    2016-11-17 at 2:36 pm

    Men, vad fint att du delar med dig! Och såklart känner jag igen mig också. Alldeles för mycket. Vi får lära av varandra att vara starka och framförallt stå upp för att vi är bra människor.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2016-11-17 at 8:24 pm

      Tack! Jag tror inte det finns någon där ute som alltid är 100% säker på sig själv.

    Leave a Reply