viktnedgång

Min viktresa

Min viktresa

Sommaren 2005. Jag gick i gymnasiet och tyckte att jag var sjukt tjock eftersom man inte ser mina höftben. I efterhand så ser jag ju att jag var så perfekt som jag någonsin varit, vältränad och stark, men med en svag självkänsla.

Min viktresa började när jag gick i första klass. Jag var aldrig tjock, men när jag var 7 år blev jag retad för min vikt för första gången. Jag minns att en av mina klasskamrater frågade vad jag vägde. Jag missförstod och sa min skostorlek istället: 33. Om det här hade vart en vikt hade den vart flera kilo tyngre än min klasskamrats och då blev jag för första gången kallad skällsordet tjock. Trots att jag inte var det minsta tjock, och hade inte varit det om jag vägt 33 kg istället för 31 heller. Men från den dagen var det aldrig otydligt för mig hur viktigt det var att vara smal. Hur populär man var var direkt korrelerat med hur smal man var. Klassens tuffaste tjej var smal som en sticka, och vi med lite mer kött på benen fick hänga med på nåder. I tredje och fjärde klass var det ännu tydligare. Läs gärna mitt inlägg om skolgympan och duschångesten, och hur hemskt jag tyckte det var att visa min kropp bland andra.

Hela tonåren försökte jag gå ner i vikt

Men trots att jag var extremt medveten om min kropp genom hela grundskolan var jag aldrig övervikig. Däremot hade jag ett ganska destruktivt ätmönster. Jag har aldrig gillat att äta frukost, och för att jag överhuvudtaget skulle äta på morgonen så var det tre rostade mackor och en kopp sockerstinn varm choklad som gällde. Under hela dagen åt jag på sin höjd lite pasta i skolmatsalen eftersom maten var i princip undermålig. Mycket halvfabrikat, korv, dåligt med grönsaker och allting var överkokt. Sedan var jag vrålhungrig på mellanmålet och kunde slänge i mig 6 -7 skivor bröd och några glas juice. Efter att ha levt på bröd och socker hela dagen var jag mätt och däst till middagen. Vi åt inte onyttigt hemma, men inte heller särskilt nyttigt, utan så som barnfamiljer äter mest. Pasta, köttfärssås, fiskgratäng, kassler och pannkakor. Jag åt och var glad av det jag tyckte var gott, men drogs jämt med ett sockersug. Kunde ta sockerbitar och knapra på direkt ur skafferiet.

Alla försök jag gjorde under mina tonår att gå ner i vikt misslyckades. Dels pga att jag inte hade kunskap nog att göra det på rätt sätt, dels för att jag jämt var sockersugen, men framförallt för att jag redan var smal. Eller ja, jag har väl aldrig varit supersmal, men jag var normalviktig, vältränad och hälsosam. När jag gick i högstadiet tränade jag kampsport och löpning, och så hade jag en sträng gympalärare som körde slut på oss två gånger i veckan. Förutom att jag levde på socker så mådde jag riktigt bra.

Min viktresa studenten

Studenten 2007. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka kroppen jag hade då.

I gymnasiet lade jag av träningen men inte det onyttiga ätandet. Jag hade genom hela skoltiden vart ganska säker på mig själv och mina principer, men nu började slutligen den yttre pressen kännas av. Jag hade skiljts från mina bästisar och i min nya klass var det många som ständigt bantade. Helt utan kunskap om hur man gjorde såklart, och med logik som svängde åt alla håll. Men nu fick jag också mer ansvar för mina pengar, och började dessutom extrajobba. I perioder ledde det till att jag köpte en massa grönsaker och ockuperade en egen hylla i kylen, och i andra perioder smygköpte jag munkar på väg hem från skolan. Jag sneglade på “thinspiration” och önskade att jag också kunde få en ätstörning och bli smal för att slippa banta, såklart helt utan något grepp om vad en ätstörning innebär (hint: det betyder INTE att man är smal).

Efter studenten började jag gå upp på allvar

När jag tog studenten så var jag “fetare än någonsin” med mina 65 kilo, och frågade ängsligt min dåvarande kille om han skulle älska mig lika mycket om jag gick upp 10 kg. Svaret jag fick på den frågan gör mig ledsen än idag. På grund av andra saker, bland annat mina föräldrars skilmässa och skoltrötthet deluxe, så var jag ganska så nere under året efter studenten. Men jag jobbade och hade mycket pengar, så jag köpte mycket socker som jag tröståt och gick ganska fort upp 8 kg. Det tog slut med min pojkvän och jag flyttade hemifrån, och började nästa etapp av viktresan.

Hittills hade min viktresa mest varit en mental sådan, jag hade gått upp i lagom takt för ett växande barn och det var mest tanken på vikt som ställde till det för mig. Men när jag började på universitet så blev rollerna ombytta. Jag var riktigt lycklig som student, vilket fantatiskt liv det är! Det var nu jag startade min första blogg, fick vara nörd på heltid, gick med i studentföreningar och hittade vänner för livet. Inte en tanke ägnades åt vikten och kroppen på flera år, men min vikt däremot sköt i höjden. På de 6 år jag studerade så gick jag upp nästan 30 kg. Det är en kombination av att inte ha en stadig inkomst och pengar över till riktig mat, en massa festande, sena pluggkvällar som krävde socker och koffein, och att jag faktiskt blev så bekräftad och omtyckt av många utan att behöva vara smal att jag helt enkelt inte brydde mig. Trots att de här åren var som en berg-och-dalbana och jag hade ångest över mycket, så var vikten inte en av de sakerna. Jag ser tillbaka på mina år på universitet som den absolut roligaste perioden i mitt liv.

Min viktresa 30 kg

Sommaren 2014, 30 kg senare. Varför kan man inte få vara smal och lycklig samtidigt någon gång?!

När livet ändras så ändras synen på min kropp

Men när jag kom ut på andra sidan, och hade tröttnat på att studera så var det lite som en chock. Min kropp var inte vad den brukade vara, inga av mina kläder passade och jag, som nu inte hade tryggheten i studentlivet längre, kände mig lite lost och vilsen. Jag hade givetvis vetat att jag blivit större, men förträngt det lite längst bak i huvudet. Men när knäna börjar göra ont och sockerkonsumtionen spiralerar helt bortom kontroll så måste något göras. Nu har jag ett stadigt förhållande, en stadig inkomst, en inrutad vardag. Nu har jag liksom tid och energi att lägga på min kropp igen. Jag bytte fokus på min blogg i början av 2015 från att vara en festdagbok till en träningsdagbok, och har sedan dess sakta jobbat mig uppåt mot ett allt mer hälsosamt liv.

Jag började löpträna igen, mängden alkohol minskade med typ 90%, och jag har äntligen en ekonomi stabil nog för att våga spendera pengar på nyttig mat. Jag har inte gått ner särskilt mycket i vikt än, men i januari 2017 inledde jag min sista viktresa. Det kommer att bli en lång sådan, men om ni läser här om ett par år så kommer sidan fortsätta med hur jag tog mig tillbaka till min trivselvikt, fast utan ångest den här gången. Tills dess får ni följa den i realtid i bloggen! Jag startade på 98 kilo och rör mig sakta neråt. Varje vecka väger och mäter jag mig, och alla de inläggen hitta ni under taggen vägning. Övriga tankar om vikt hittar ni under kategorin viktminskning.

Jag hoppas att ni hänger med på resan!

You Might Also Like...

16 Comments

  • Reply
    Ellinor
    2017-04-06 at 11:38 pm

    Jag känner igen mig i nästan allt du skriver och tänker att även det positiva i ditt sätt och din envishet är något som jag också har… jag var nog dock aldrig normaliviktig tror jag… utan hade, ända sedan småskolan. fler kilon att bära runt än mina jämngamla kompisar men jag har alltid bärt runt på detta och i vuxen ålder provat olika sätt och dieter för att komma i form och har precis som du kommit på att det inte ska gå “fort och kvickt” det tog ju tid för kilona att lägga sig där de ligger… jag har också en dröm om att springa marathon och har tänkt börja med New York så att jag verkligen känner motivationen…

    Jag är själaglad att jag hittade dig, det här blir fantastisk läsning och jag kommer följa dig framöver, som frihetprenör så behöver vi ju inspiration från många olika håll och det här med vikt och löpning – det ligger helt rätt i tiden och för mig även om jag är 42 år fyllda… det finns sååå många fördomar om vad man kan göra och inte kan göra eller ens ska “utsätta sig för” så här behöver och ser jag fram emot att få argument till människor i min omgivning som tror att de kan få mig att “lugna ner mig” och sluta med mina “galna idéer” haha nu ska de få se…!!! riktigt känner att jag hittat mig en allierad i dig Emma trots att vi precis har “mötts” här i den underbara digitala världen, men jag bor inte allt för långt från Götet så vi ses nog tids nog också ;o) Massor av tack redan nu och med tillit kommer du att hamna där du ska hamna… tro, du behöver tro och vet du, du behöver också önska hur du vill att ditt liv ska vara, så på nåt märkligt sätt så kommer du dit…. visst är det spännande?!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-04-07 at 8:22 am

      Tusen tack för din fina kommentar, och kul att du hittat hit! <3 Det är ett evigt kämpande det här med vikten, men det är bara att kämpa på. Så trist att det blir dubbel kamp när samhället ser ner på överviktiga med 🙁

  • Reply
    Mari
    2017-03-08 at 10:35 am

    Hänger självklart med fina du <3

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-08 at 10:43 am

      <3

  • Reply
    Annika
    2017-03-08 at 9:37 am

    Kanske inte alls det du vill höra, men jag tycker att du är väldigt fin som du är. En kämpe är du också och det kommer att ge resultat.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-08 at 9:59 am

      Ja alltså jag vet att det finns många som tycker jag är fin som jag är, min pojkvän exempelvis. Och så finns det många som tycker att jag borde bli smal för att bli fin, och att det även finns de som tycker att jag borde bli större för att bli fin. Poängen är att jag kan inte anpassa mig efter vad andra tycker, oavsett om de tycker att jag duger eller inte, för jag kommer aldrig bli lycklig om inte jag själv är nöjd med vad jag gör och är. Så jag måste utgå från det 🙂

  • Reply
    Tanja
    2017-03-07 at 8:55 pm

    Heja dig som kämpar så! Idag så har jag varit hos läkaren och bla diskuterat min vikt. Känner mig ffa så trött på att 90 % av min vakna tid noja över vikten, något jag aldrig gjorde som normalviktig. Tänk att vara där, att bara leva på, inte ha en “ätstörning” som jag ju har eftersom jag är sockerberoende och överviktig. Det är drömmen. Håller med Ida ovan om det sorgliga i att det börjas redan på skolgården. Fast på den tiden sa barnen med elaka röster att jag var för spinkig. Det var tydligen inte heller rätt …

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-08 at 9:57 am

      Nä man kan aldrig duga åt andra 🙁 så det är lika bra att försöka luska ut vad en själv vill och jobba mot det istället. Jag nojade nog mer när jag var normalviktig än jag gör nu faktiskt, men å andra sidan hade jag förmodligen inte nojat alls nu om jag var normalviktig. Tror det har med åldern att göra.

  • Reply
    Hanna
    2017-03-07 at 8:23 pm

    Jag hänger med såklart!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-08 at 9:56 am

      Härligt att höra ^^

  • Reply
    Erika - Löpningen & jag
    2017-03-07 at 5:42 pm

    Vilket bra inlägg Emma! Det finns verkligen en historia bakom alla kroppar, eller hur man nu ska uttrycka det. Det finns alltid förklaringar och orsaker till hur vi ser ut och mår med vår kropp, oavsett storlek.
    Jag hänger väldigt gärna med på din resa! 🙂

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-08 at 9:56 am

      Tack vad glad jag blir! 😀 Ja visst har vi alla våra historier 🙂

  • Reply
    Frida
    2017-03-07 at 5:12 pm

    Galet bra skrivet 😊
    Lite förvånad över att det inte är fler i din närhet som påpekat din vikt eller kost. För mig så är det “hur många som helst” som tar sig rättigheten att kommentera att man är tjock, knubbig, har gått upp i vikt eller att man äter mycket.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-08 at 9:55 am

      Jag tror det har att göra med att jag spenderat mycket tid bland studenter på en akademisk linje, där alla mer eller mindre har varit nördar och lite konstiga bland andra människor haha. Så alla har liksom en inbyggd tolerans för allt som är lite annorlunda. Det finns ingen mer accepterande och tillåtande kultur än overallskulturen 🙂 Men jag är övertygad om att om jag hade pluggat en annan linje på en annan skola, eller låtit bli att plugga alls, så hade jag nog fått höra en del. Kommentarerna kommer oftare nu när jag jobbar än när jag pluggade tyvärr 🙁

  • Reply
    Ida (Träningsblogga)
    2017-03-07 at 1:45 pm

    Hänger såklart med på resan!
    Väldigt intressant läsning btw, så sjukt upprörande att retande om vikt och dylikt börjar redan i sjuårsåldern, fy fan.
    (Och så håller jag med om studenttiden, fy fasen vilket roligt liv man hade då!)

    • Reply
      Emma Hällbacka
      2017-03-07 at 1:59 pm

      Ja verkligen 🙁 helt sjukt! Ungarna vet redan på förskolan vad som förväntas av dem.

    Leave a Reply