Min viktresa

Jobba med mig

Lär dig springa!

mat och näring

Chili con carne

Chili con carne recept

Om jag lagar mat är chansen ganska stor att det är chili con carne jag lagar. Det är typ den perfekta maten: mättande, lättlagad, supergod och näringstät, och dessutom går den utmärkt att frysa in som matlådor. Receptet som jag använder är en blandning av olika recept jag hittat på nätet, med min egen touch för att passa mina macros. Den är kompatibel med min maratondiet, och tro det eller ej så är den ganska billig, trots att den innehåller kött. Jag brukar köpa på mig nötfärs med kort datum och frysa in, för att sedan ta fram när det vankas chili. Ett hett tips är också att koka vita bönor och frysa in i portionspåsar, perfekt att boosta vilken gryta som helst med!

Chili con carne

4 portioner

  • 500 gram nötfärs
  • 4 gula lökar
  • 1 röd paprika
  • 1 grön paprika
  • 200 gram vita bönor (torkade) eller 2 pkt konserverade
  • 2 burkar krossade tomater
  • 3 vitlöksklyftor
  • 1 röd chillifrukt
  • 1 tärning köttbuljong
  • 2 tärningar grönsaksbuljong
  • 2 msk tomatpuré
  • 4 msk rapsolja
  • 2 dl okokt fullkornsris
  • oregano, spiskummin, paprikapulver och cayennepeppar efter smak

Gör så här

  1. Brys färsen i oljan tillsammans med alla kryddorna (obs! salta ej)
  2. Hacka lök grovt och stek med färsen och kryddorna
  3. Hacka paprikan grovt och släng i
  4. Slå över krossade tomater och några dl vatten
  5. Hacka chilifrukt och vitlök fint och häll i
  6. Låt allt koka upp och puttra på medelvärme i minst en timma. Efter halva tiden lägg i tomatpuré, bönor och buljong
  7. Smaka av med salt och eventuellt mer kryddor, och låt koka så länge som du har tid, ju längre desto godare!
  8. Servera med ris, och eventuellt lite persilja på toppen

Näringsinnehåll per portion

energi: 812 kcal
protein: 45,2 g
kolhydrater: 76 g
fett: 32,5 g
fibrer: 16,1 g
frukt & grönt: 479 g
Chili con carne - recept
träning

Backlöpning och löpargrupp

Jag har verkligen kommit in i ett träningsflow igen, och det känns toppenbra! Jag har ingen vidare struktur i träningen, men det ena högkvalitativa passet staplas på det andra, och däremellan fyller jag ut med mysjoggar och gruppträningspass. Igår körde jag backträning med en vän, och eftersom han är mycket mer vältränad jag (ni vet allmänt atletiska människor som ba “jag kan inte springa, har bara sprungit milen på 39 minuter någon gång”) så pushade det mig till att ta i lite extra. 5 rundor i den långa Skatåsbacken fick jag till, och jag stannade inte emellan som jag brukar, utan det blev i ett enda flow med joggvila ner istället för promenad. Var rätt så hög på endorfiner efter det, jag älskhatar verkligen backlöpning!

Något som gjorde mig extra glad var att det var konditionen som tog slut först, inte benen. Konditionen är nämligen mycket lättare att träna upp, och det är trots allt 5 veckor kvar. Jag kan hinna med en hel del konditionsfrämjande intervaller på den tiden, men hade benstyrkan trutit så hade det vart svårare. Jag fasar dock fortfarande inför fyra-timmarsrundan som jag vet måste till den här veckan, och är högst tveksam till om det kommer att gå, eller om jag ens kommer ha tid till det eftersom jag jobbar i helgen. Men mest är jag nog rädd, för jobb är inget giltigt skäl för att inte träna i min värld.

Idag är det iallafall perfekt löparväder, några enstaka plusgrader, blå himmel och vindstilla. Ska ge mig på åttan, och om det känns bra efter 5 km så svänger jag nog av och tar extrasvängen runt lilla Delsjön så att det blir totalt 13 km. Inte något 4-timmarspass, men jag är inte den som säger nej till varenda extrakilometer jag kan få i benen just nu.

Sista chansen till löpargruppen “Lär dig springa”

Sedan vill jag också passa på att flagga för min löpargrupp “Lär dig springa med Emma Hällbacka” som drar igång redan tisdag nästa vecka! Det finns faktiskt två platser kvar, så om någon funderar på att joina så är det hög tid nu! Fram till på söndag får ni 30% rabatt på priset (979 istället för 1399 kr), och det ingår förutom 10 veckors löpcoachning även ett gummiband för löpstyrka, ett kompendium med övningar och en fancy medalj efter genomgången kurs. Läs mer och anmäl dig HÄR!

träning

Ett tvåtimmars skrytpass

Ibland får man bara till ett sådant där skrytpass som man bara måste berätta om. Idag fick jag till ett sådant. Ni minns kanske att jag tidigare i veckan diskuterade olika strategier för att förbereda mig på maran, som kommer bli en 6 timmar lång plåga (typ), och nu börjar det bli i senaste laget att klämma in mer fysisk träning, utan det är främst hjärnan som behöver trimmas för att palla.

Ett av knepen jag tänker ta till är att springa med träningsvärk. Det övar mig på att springa med smärta och stelhet, utan att jag riskerar att skada mig. Och träningsvärken i låren efter torsdagens bodypump är inte nådig idag om man säger så. Så varför inte köra lite spinning, lårträningen nummer ett? Sagt och gjort, imorse klev jag upp på spinningcykeln för andra gången i mitt liv, och rev av ett pass som hette duga. För första gången tränade jag också med pulsband, och oj vilken grej! Jag vet att jag har en väldigt hög maxpuls för min ålder (enligt beräkningarna borde den ligga någonstans mellan 180 och 190) så jag drog till med 210 när jag skulle ställa in pulsklockan. Det visade sig vara för lågt.

“Men jag känner mig så fruktansvärt kapabel, både mentalt men också rent fysiskt. Jag hade ingen aning om att jag kunde springa så fort efter att ha kört slut på mig själv så hårt innan.”

I varje intervall sköt pulsen upp över 210 och låg runt 215 i 30 sekunder. En gång blinkade den till på 224 men jag tror att det mer var en glitch i tekniken. Men faktum kvarstår att min maxpuls är sjukt hög, och jag låg i över 180 i puls i princip hela passet förutom uppvärmningen. Det är nästan så att jag faktiskt blev lite rädd att jag skulle få hjärtflimmer haha, även om det kändes bra i kroppen och jag var riktigt hög på adrenalin och endorfin mot slutet.

Men det tog inte slut där, för med någon minuts marginal efter spinningen hoppade jag in på core-passet i salen bredvid och körde slut på bålmusklerna med med hjälp av gummiband och viktplattor i 30 minuter. Och efter det stapplade jag ut, illröd i ansiktet och med svetten lackande, och upp på löpbandet och drog av ett par kilometer i mitt snabbaste miltempo. Och alltihop med den där svidande träningsvärken i hela kroppen. Jäklar vilket pass alltså!

Nu sitter här med handduken runt håret efter duschen och en stor matlåda i magen och känner mig helt och hållet slut. Vill typ gå och lägga mig. Men jag känner mig så fruktansvärt kapabel, både mentalt men också rent fysiskt. Jag hade ingen aning om att jag kunde springa så fort efter att ha kört slut på mig själv så hårt innan, och dessutom utan att ha ätit på 14 timmar. Jag är lite i chock faktiskt. Men fan vad jag älskar min kropp när jag tränar, den är så sjukt grym som pallar med. Kanske klarar den tom maran i juni.

träning

Idag: Bodypump

Jag skämtar inte, vad skönt det var att ÄNTLIGEN få till ett vettigt träningspass där svetten får lacka och musklerna darra. Säga vad man vill om gruppträning, det är sannerligen inte det allra mest effektiva sättet att nå specifika träningsmål, men det är helt och hållet oslagbart när det gäller att få ändan ur och pressa sig själv lite extra. Jag inbillar mig inte att jag kommer få några synliga muskler av att gå på Bodypump, men att få stirra sig själv stint i ögonen medan man kör frivändningar till dunkande techno och ser hela salen göra samma sak i takt så KAN man bara inte ha tråkigt. Så idag: Bodypump. Imorgon: löpning med träningsvärk. Kan ju bara bli bra det här, hehe!

Vad tränar du idag?

träning

Att förbereda sig för smärtan

Jag har för länge sedan insett att jag inte är optimalt förberedd för maran – den här gången heller! Men till skillnad från i höstas så har jag nu betalat för min startplats, bokat resa och allt, och det finns inte heller någon halvmara att fega ur till. Dessutom är maxtiden lite generösare (6 timmar istället för 5.30) så det finns egentligen bara en väg att gå. Jag måste försöka.

Men att veta det samtidigt som jag vet att min kropp inte är förberedd är att veta att det kommer att göra ont. Den fysiska smärtan är oundviklig, och den psykiska smärtan om jag tvingas bryta kan bli outhärlig. Så hur förbereder jag mig på det här? Jag kan inte få in hur många långpass som helst innan, för nu är det bara drygt en månad kvar. Det som talar för mig är att jag är en van löpare, och jag är jäkligt stark naturligt. Mina ben can take a pounding, så att säga. Jag har trots allt legat i maraträning i över ett år.

Jag tänker att följande grejer kan vara bra att göra:

  • Några långpass där jag är ute i minst 4 timmar, oavsett om jag går eller joggar, och där jag har med mig mat och vatten på vägen.
  • Några riktigt tuffa benstyrkepass för att bygga upp musklerna liiite till, och dagen efter springa en runda för att öva mig på att springa när det gör ont (eftersom träningsvärk inte är en farlig smärta är det mest mental träning).
  • Inte lyssna på för många podcasts för att bunkra upp med några riktigt bra avsnitt.
  • Ett gäng tuffa intervallpass för att få fart på flåset igen, gärna tusingar och backlöpning med joggvila istället för gåvila.

Har ni några andra tips för hur jag kan förbereda mig på bästa sätt så här i sista minuten?

livsstil

Vägning och nystart – vecka 16

Nu är det nästan exakt en månad sedan som jag gjorde slut med S, och den värsta sorgen har börjat lägga sig. Första veckan efter uppbrottet åt jag ingenting, och gick ner 3 kg. Veckan därpå åt jag alldeles för mycket, och av helt fel saker, och gick upp 3 kg igen. Veckan därpå försökte jag mig på mitt billiga-veckan-experiment som slutade med en utekväll och middag på restaurang, och veckan som gått nu… ja då levde jag i princip på alkohol och pasta.

Min kropp har ju inte direkt mått toppen av den här behandlingen, men samtidigt har min själ behövt den här andningspausen och bara få tänka på att försöka må så bra som möjligt, vältra sig i sorliga romantiska filmer och sjunka så djupt ner i dekadensen på så kort tid om möjligt. Och så någon gång i natt så måste något ha hänt, min hjärna ömsade skinn eller något, för imorse vaknade jag av mig själv klockan 6.30 och skuttade upp ur sängen. Jag inledde dagen med ett glas varmt citronvatten, och satte mig sedan vid datorn för att se på min verksamhet med helt nya ögon och en helt ny energi.

Nu har det äntligen vänt

På bara några timmar har jag planerat hela veckan, gjort matlistor, träningsscheman, content calendar till bloggen, skickat fakturor, svarat på mejl och fått undan en hel del administrativa surdegar. Om en liten stund ska jag ut och fotografera och köra backintervaller med Ida, och därefter ska jag tvätta, laga matlådor och dra till gymmet. Dammsuga och städa har jag redan hunnit med. Utöver detta så har jag hoppat på marathondieten igen där jag slutade, precis när jag skulle prova att hoppa frukosten och istället öka på fettmängden i huvudmålen. Och trots att jag tagit dåligt hand om mig själv den här månaden, så pekar vågen svagt neråt. Här kommer veckans mått jämfört med senast jag mätte (vecka 11):

  • Vikt: 93,6 kg (-3,0 kg)
  • BMI: 32,8 (-1,0)
  • Midjemått: 95,5 cm (-2,0 cm)
  • Midja/höft-kvot: 0,80 (+/- 0)
  • Kroppsfett: 45,0% (-1,3 %)

Veckans matsedel

Här kommer också veckans preliminära matplan, som kan komma att justeras lite beroende på vilka sociala aktiviteter jag planerar in i helgen:

Måndag

Lunch: Chilli con carne
Middag: Tonfisksallad

Tisdag

Lunch: Tonfisksallad
Middag: Chilli con carne

Onsdag

Lunch: Ärtsoppa med fläsk
Middag: Stekt sill med rotmos

Torsdag

Lunch: Stekt sill med rotmos
Middag: Chilli con carne

Fredag

Lunch: Ärtsoppa med fläsk
Middag: Sushi

Lördag

Lunch: Ärtsoppa med fläsk
Middag: Grönbakad torsk

Söndag

Lunch: Grönbakad torsk
Middag: Kyckling Africana

Ja nu är jag faktiskt riktigt taggad på att köra igen, och det känns så himla bra. Jag ska försöka utnyttja den här plötsliga motivationen och komma igång med vanorna igen innan den försvinner. Och så har jag ju en bloggserie om att komma igång och nystarta till er som jag påbörjade, men som liksom allt annat hamnade på standby under krisen. Det känns ju nästan lite meta att även den kommer igång igen, haha. Nu kör vi!

mental hälsa

Får en löpcoach vara tjock?

Tjock löpcoach

Foto: Ida Aspviken

Vet ni, det här är så typiskt mig. Att jag hittar en bransch och en nisch där jag inte alls passar in, och så ger jag mig fan på att bli bäst inom den. Det är samma sak med fysiken, som jag pluggade i så många år. Jag var en riktigt fashionista och partyprincessa, och tänkte att jag skulle ge mig in i nörd-världen och visa att man kan vara smart och snygg samtidigt. Och nu gör jag det igen, genom att vara tjock och utifrån sett vara idealbilden av en lat tjockis, men nu har jag bestämt mig för att ta träningsbranschen med storm.

Så helt utan skam och känsla för vad som passar sig anmälde jag mig helt fräckt till en löpcoachutbildning och här står jag idag med min första löpargrupp på g (platserna börjar fyllas på, så vill du anmäla dig så är det hög tid nu!). Självklart var jag tjockast och långsammast på utbildningen, där var ju annars bara “riktiga” löpare. När jag säger att jag arbetar som löpcoach så känner jag hur människor liksom gör en scanning av min kropp med ögonen, sådär förvånat. Men än så länge är det ingen som har sagt något, som tur är.

Men jag njuter av att krossa fördomar på det här sättet. Det är lika ljuvligt som att spränga bubblor i bubbelplast. Det känns befriande, och som om jag faktiskt gör skillnad. Jag älskar att bryta mig in i folks comfortzoner och röra om lite, och ge dem nya perspektiv. För att vara tjock innebär inte att man är otränad, och att vara otränad utesluter inte att man är intresserad av träning och hälsa. Och framförallt så utesluter det inte att man kan sitta inne på enormt mycket kunskap.

Bara för att jag själv inte kan motstå chipsen behöver inte det betyda att jag inte vet exakt vad chipsen gör i kroppen, eller för den delen vad ett löppass gör med kroppen. För det vet jag, lika bra som någon annan löpcoach, oavsett storlek. Kanske tom bättre, eftersom samhället sett till att jag inte ska kunna missa vad min tjocka kropp behöver för att bli smal. Så nu krossar vi den här myten att man måste vara smal för att löpträna, eller för den delen att man BLIR smal av att löpträna. Kan vi inte bara separera löpning från vikt alltogether och låta vikten handla om det den handlar om: mat, och låta träning vara medicin för själen när vi är upptagna med att tänka på hur odugliga våra feta kroppar är. Nu springer vi!

Vill du anmäla dig till min löpargrupp för nybörjare med start den 2:a maj, för dig som vill lära dig att älska att springa, oavsett kroppsform? Läs mer och boka din plats här!

livsstil

STHLM Heartbeat 2017

Jag har bestämt mig för att jag ska återfå träningspeppen och energin om det så är det sista jag gör, så jag tänkte att vi kan se tillbaka lite på en av de mest inspirerande helgerna på länge, nämligen när jag var på STHLM Hearbeat i mitten av mars. Det var Sofia Bursjöö från uppochhoppa.se som ordnade dagen, som ersätter Blogger Boot Camp som jag var på förra året. Det var helt enkelt en dag fylld av mingel, träning, godsaker, vackra kläder, svett, nätverkande och bloggsnack. Hur roligt som helst!

På dagen var det ett influencer-event för speciellt inbjudna, och jag var en av dem! Bara det är ju lite coolt. Jag fick hänga med människor som jag ser upp till och beundrar, och ibland blev jag tom lite starstruck. Här hänger jag med Erika Lauri, Mia Fernando och Fanny Lindkvist. Ni kanske känner dem bättre som Reachyourgoal, BakingBabies och Lesscarbs.

På plats fanns ett helt gäng grymma sponsorer, och vi fick med oss en minst sagt diger goodiebag hem. De som genast fångade min uppmärksamhet var Depend, som kommer ut med en neonkollektion i sin populära serie 7day. Det är det lack jag själv använder i princip hela tiden, eftersom lackningen sitter perfekt nästan hela veckan. Och så kostar dom typ ingenting. Jag är orimligt taggad på den här neonkollektionen, och hängde runt deras monter och tog bilder hela tiden kändes det som haha. Även Planti blev en favorit, med en havrebasserad islatte som faktiskt inte gjorde mig illamående, trots likheten med mjölk. Den smakade mer som smält glass, och kan tänka mig att den är grymt god en varm sommardag. Tummen upp för dem!

Självklart så blev det en hel del träning också, och jag var ganska mör i kroppen dagen efter om man säger så. Vi inledde dagen med ett pass Soma Move, presenterat av Risenta, där vi fick göra flytande rörelser till skum musik och bli helt genomsvett. Verkligen ett annorlunda träningspass som jag absolut kan tänka mig att köra igen. Sedan körde vi Barre Toning, ett träningskoncept från SATS där vi gör hundra olika sorters benlyft med en balettstång som stöd. Den tog bra i rumpan kan jag säga! Sedan var norska träningsprofilen Funky Gine på plats och körde sitt högintensiva pass Funky and Fit, men jag stod bredvid och fotade. Hade fått nog av träning den dagen, eftersom vi dessutom hann klämma in lite fotprehab och ett pilatespass med fokus på bäckenbotten. Puh!

Apotek Hjärtat var en av sponsorerna på plats, och dom lät mig prova kompressionsstrumpor i sitt bås, och sedan höll de en liten fotworkshop. Anna Finnborg från Beautifullife.se fick sin fot klämd och spänd med blandade känslor, haha. Själv så gillar jag att apoteken har börjat satsa på friskvård också och inte bara sjukvård. Det allra bästa för alla är ju om vi slipper skada oss och bli sjuka redan från första början, och för oss löpare är det extra viktigt att hålla koll på fötter och underben. Det är ju där de allra flesta får problem när de springer för hårt och för mycket.

Tack Sofia med crew för ett fantastiskt event, och hoppas det blir en uppföljare nästa år! 

 

träning

Jag har blivit en sådan där soffpotatis igen

Jag borde vara på topp just nu. Jag har lyckats få 10 timmar till i veckan på jobbet, anmälningarna har börjat trilla in i min löpgrupp, det verkar som om jag ordnat boende över sommaren och jag börjar liksom finna mig i livet som ensam. Helt ärligt så är det ganska skönt att komma hem till stillhet och tystnad istället för ett eventuellt gräl om vem som är sämst på att städa. Jag har inte direkt haft tråkigt heller, utan mina vänner ställer upp som aldrig förr och umgås, är omtänksamma och världens bästa. Tom vädret är helt strålande, med 10 grader och krispig vårsol. Jag borde vara på topp, men känner mig helt energilös.

Och då slår det mig, att pusselbiten som saknas är maten och träningen. Den blev bortprioriterad helt när jag kom in i den här krisen, och på mindre än en vecka var jag tillbaka till gamla Emma, så som jag var för 4 år sedan. Jag lever enbart på kolhydrater och pepsi max eftersom jag då kan komma ner till 30 kronor om dagen i matpengar, och träningen lyser helt och hållet med sin frånvaro. Visserligen har jag ingenting emot kolhydrater, men jag blir liksom däst och sömnig av att äta så ovarierat utan färska grönsaker. För att inte säga att träningen är helt nödvändig för att jag ska må bra. Jag har levt med undanflykten att mina underben blir ömma när jag springer, men förfasen, då får jag väl promenera då. En runda runt sjön ger inte bara 45 minuters vardagsmotion, det ger dessutom endorfiner och allt det där själsliga lugnet som endast skogen under våren kan ge. Hur har jag kunnat glömma det här?!

“För att inte säga att träningen är helt nödvändig för att jag ska må bra. Jag har levt med undanflykten att mina underben blir ömma när jag springer, men förfasen, då får jag väl promenera då.”

Så nu har tröskeln till att ge sig ut vuxit och blivit så himla hög igen. Från att ha legat i marathonträning har jag blivit en sådan där icketränande soffpotatis på några veckor, och jag tänker hela tiden att IDAG är dagen då jag ändrar på det. Och så blir det liksom inget, för jag äter fel och tappar orken. Jag har liksom helt kommit av mig, och Stockholm marathon känns plötsligt väääldigt långt bort, trots att det är mindre än 2 månader dit. För att inte nämna att jag tappar blogginspirationen när jag inte tränar. Inte nog med att jag inte har något att skriva om, min hjärna blir liksom trögstartad om den inte får motionera regelbundet.

Så hur gör man för att komma igång igen? Enligt min vetskap så finns det bara ett sätt: uppbåda all viljestyrka du kan och bara gör det. Första passet kommer vara så himla svårt, men varje träningspass eller promenad kommer bli allt lättare och lättare, och vips så är man inne i vanan igen. Så idag är dagen då jag tar det där svåra första steget och ger mig ut i vårsolen, så fort ärtsoppan på spisen kokat klart. Jag ger ett löfte här, så att jag måste hålla det. Ni kan ju följa mig på instagram om ni inte redan gör det, för att se vad det blev för pass sedan.

träning

Jag tänker inte leka med elden

Man kan ju säga att jag minst sagt kommit av mig med träningen det senaste. Först så har jag vart ute och rest en massor (är sjukt glad att utbildningen i Stockholm var förra helgen och inte denna, då hade jag vart fast i det tragiska kaoset nu…), sedan uppbrottet med S, paniken över att försöka hitta en bostad, att från en dag till en annan behöva dubbla min inkomst osv osv. Jag har alltför många bloggande kollegor som blivit sjuka i utmattningsdepression för att jag ska våga leka med elden och fortsätta hårdträna och gå på diet under den här perioden.

Så träningen har sackat efter, och maten likaså. Som jag tidigare nämnt så jobbar jag också nu för att strama åt min matbudget så mycket det bara går, och det går inte alltid superbra ihop med stora mängder grönsaker, fisk och avokado. Det går däremot toppenbra ihop med havre, baljväxter och rotfrukter, så allt är inte förlorat. Men några vidare träningspass har det ju inte blivit. Efter löpcoachutbildningen som innehöll mer löpskolning än jag tidigare gjort i hela mitt liv sammanlagt så fick jag sån jäkla träningsvärk i alla muskler i underbenet förutom vaden (!?) och på min lugna tisdagsrunda så fick jag helt enkelt avbryta efter 3 km och gå hem. Fortfarande känner jag av den, men ska försöka mig på en runda nu i helgen iallafall. Frågar är hur det kommer att gå med maran. Nåväl, jag tänker åtminstone ge det ett ärligt försök!

Hur går träningen för er?