livsstil

Det här inlägget skulle ha handlat om STHLM heartbeat och alla fantastiska människor jag har träffat i helgen. Men istället är det enda jag kan tänka på en speciell människa, och en mycket jobbig situation. Jag måste därför be om att få ta en paus från bloggen i några dagar. Inlägget om helgen kommer, liksom förhoppningsvis en närmare förklaring. Jag måste bara få några dagar. Allt är kaos nu.

träningskläder

Våriga löparnyheter från BLACC

Våriga löparnyheter från BLACC

jacka / linne / tights / top / rosa shorts / blå shorts

Ja! Spana in de här våriga löparnyheterna från det prisvärda varumärket BLACC training, ett av mina mest flitigt använda märken här hemma i spåren. Dom har fått in en massa nya härliga färger på sina löpargrejer, vad kan gå fel med stormönstrat i rosa och turkos liksom, hehe. Kettlebell-linnet är väl kanske inte direkt löparrelaterat, men det var så fint så det får vara med ändå. Och det kostar ynka 129 kronor! Nä det är nog dags att fylla på träningsgarderoben snart känner jag…

livsstil

Mina helgplaner

Jag ska till STHLM Hearbeat

Fredagar är helt klart min favoritdag, och denna fredagen extra mycket så, för nu tar jag mitt pick och pack och drar till Stockholm! Jag har blivit inbjuden på influencereventet STHLM Heartbeat av grymma och driftiga Sofia Bursjöö på uppochhoppa.se. Det är det nya konceptet som ersätter Blogger Boot Camp, där man får vara med på trendiga träningspass och workshops, och nätverka med andra influencers inom träningsbranschen och smygtitta på sponsorernas nyheter. Och så brukar man ju få med sig en minst sagt saftig goodiebag hem. Det här ska bli SÅ himla kul! Jag tänkte också passa på att tipsa, att dom har en kväll i samma anda imorgon då alla har möjlighet att köpa biljett. Läste på deras facebooksida att om om man uppger koden TEAMMATE så får man 30% rabatt på biljetten. Kan vara något för alla som är i Stockholm imorgon kväll och inte har något att göra!

Eventet är imorgon men jag åker redan om ett par timmar, för ikväll ska vi ha AW med Influencers of Sweden, branschorganisationen som jag är medlem i. För er som inte vet så är det helt enkelt en branschorganistion som ska hjälpa människor som mig, som gärna vill jobba med mina sociala medier och allt däromkring på heltid, att skapa en rättvis, sammanhållen och lönsam bransch. Så mycket kunskap som finns där alltså! Är du också bloggare kan du bli medlem på deras hemsida influencersofsweden.se.

Det blir alltså en riktig businesstrip för mig, med massor av nätverkande på G. Jag har dessutom unnat mig lyxen att bo en natt på hotell, helt ensam. Det finns fan ingenting bättre än ett svalt, nystädat hotellrum helt för sig själv en hel kväll. Och dessutom ligger både hotellet, Fotografiska där STHLM Hearbeat håller till, och Influencers of Sweden’s kontor inom en radie av 500 meter, så jag kan bara promenera runt därmellan. Och som allra sista grädden på moset så ligger det ett stort Fitness24seven där också, så även efter jag har checkat ut från hotellet så har jag dusch och omklädningsrum inom gångavstånd, och kanske tom hinner klämma in ett träningspass. Nej, den här resan ska verkligen bli rolig! Jag älskar det här jobbet!

mental hälsa

Sockerberoende eller riskbruk av socker?

Sockerbeorende eller riskbruk

Ibland kan jag hantera socker som ingenting

Jag blir inte riktigt klok på det här med min relation till socker. Jag har läst på om sockerberoende, gått med i en stödgrupp på facebook, slukat flera böcker, poddar och tom övervägt att gå på möte med Anonyma överätare. Men samtidigt så KAN jag ju stå emot sockret ibland, och jag mår aldrig så bra som då. Speciellt när andra ser på, ja då kan jag ta en kaka, jag kan social-äta socker utan att hetsäta, och jag kan tom tacka nej till dessert för att jag inte är särskilt sugen. Jag kan i perioder inte ens vara sugen på godis alls, utan snöa in mig på annat som jag äter varje dag istället, som bröd, pannbiff eller stekt broccoli.

I de stunderna undrar jag om jag inte överdriver, att jag bara har dragits med i modeflugan att “alla” ska ha en släng av sockerberoende. Egentligen så har jag bara dålig impulskontroll, och är kräsen med maten. Inte kan man väl ha en allvarlig fysisk hjärnsjukdom som tvångsmässigt får en att äta socker om man KAN ta en mörk chokladpralin och vara nöjd med det?

Ibland slukar jag allt socker jag kommer över

Men andra stunder, ja då känns insikten självklar. När jag sitter ensam och arbetar hemifrån, affären är 200 meter bort och tanken på socker slår rot. Då kan jag helt enkelt inte motstå den. Det spelar ingen roll hur bestämd jag var för bara 5 minuter sen att jag aldrig ska äta socker igen, likt förbaskat sitter jag snart där med skiten framför mig, i färd med att ersätta matlådan som väntar i kylen med allehanda sött skräp. Och i dessa stunder så tror jag snarare att de perioder då jag kan hålla mig istället är stunder av förnekelse, då mitt beroende vilar, för att blomma ut för fullt så fort jag är ensam och uttråkad igen.

Jag har gjort alla självtester jag kan komma över, och ibland är jag klockrent sockerberoende, men ibland inte. Och hur går man vidare? Hur kan jag bli säker på vilket som stämmer när jag är inne i en period av “det andra?” För det skiljer väldigt mycket på vilken matplan jag ska ha, om jag kan tillåta mig att fuska, eller om jag måste frångå tanken på mat som njutningsmedel helt och bara se det som medicin för min vilsekomna hjärna. Jag blir så trött på mig själv.

Är det någon som känner igen sig?

biohacking

Tema nystart: att sätta mål som ger fjärilar i magen

Att sätta mål som ger fjärliar i magen

Vi är många som försöker ta tag i vår vikt, vår träning och vårt matbeteende året runt, inte bara i januarimörkret, i maj när beachen hägrar och i september efter semesterslappandet. Vi fortsätter att år efter år försöka kicka igång oss själva, och förbannar oss för att vi måste göra det här om och om igen, och aldrig lär oss.

Personligen är jag ett stort fan av nystarter. Jag tycker dom tillför en frisk fläkt och ny motivation, men samtidigt strävar jag alltid efter att inte börja på noll varenda gång. Det går i perioder, men lägsta-nivån blir lite, lite högre för varje nystart. Det gör att varje gång blir det lite, lite lättare att komma på banan igen och jag kommer att nå snäppet vassare resultat varje gång. Men hur lyckas man egentligen med sin nystart?

En positiv drivkraft är viktig

Det allra första steget är att titta på det som nästan alltid är drivkraften bakom en nystart, nämligen målet, och hur man sätter upp ett mål och hittar lämpliga delmål på vägen. Den första motivationen till en livsstilsförändring kommer ofta när vi vill bort från något. Vi vill sluta vara tjocka, otränade, trötta, ha ont eller vad det nu kan vara. Det kan handla om fåfänga, eller det kan handla om smärta eller livskvalitet. Men det är nästan alltid negativa tankar som gör att vi börjar fundera. Men för att orka skrida till handling kan vi inte leva med en negativt drivkraft, det måste vändas och vi måste sätta mål som är positiva.

Exempel: Jag vill inte vara tjock kan vändas till jag vill vara smal. Jag vill inte vara så här otränad kan vändas till jag vill ha bättre kondition.

Detta är din vision, den postitiva känslan du vill åt genom din livsstilsförändring. Men det är inget bra mål i sig, för det specificerar inte vad smal/bra kondition innebär, hur du ska komma dit och hur du vet att du har nått dit. Det finns många olika modeller för att formulera ett bra mål, men jag gillar att använda SMART-modellen. SMART är en akronym för Specifikt, Mätbart, Attraktivt (ibland Accepterat), Realistiskt och Tidsbetstämt, och du använder dig av dessa kriterier när du formulerar ett mål utifrån din vision.

Att sätta SMARTA mål

Specifikt

Att målet är specifikt innebär att det är tydligt formulerat och du vet exakt vad det innebär att ta dig dit. Att bli smal är inget specifikt mål, för du måste definiera vad smal betyder för dig. Är det att komma i dina gamla jeans igen? Att nå en viss vikt? Kanske är det att varje måltid ska kännas harmonisk och meningsfull? Är din vision att få bättre kondition måste du veta HUR bra. Är det att springa en viss sträcka på en viss tid, eller att träna ett visst antal pass varje vecka?

Mätbart

Ett smart mål ska konkretiserar i siffror. Detta är för att du ska veta till 100% om du har uppnått det eller inte, så att du objektivt kan bedöma din prestation. Hur många kilo ska du gå ner? Vilken tid vill du få på Göteborgsvarvet? Du ska kunna stämma av och säga JA eller NEJ, utan några mellanting. Om du baserar ditt mål på en känsla kan det vara väldigt svårt att veta om känslan är tillräckligt stark, eller om du har nått målet i tillräckligt hög grad. Men det finns inte utrymme för den typen av tvivel; når du målet ska du ha odelat erkännande av dig själv, inget mindre.

Attraktivt

Det här är den viktigaste punkten tycker jag, och det knyter an till att målet måste vara positivt. Det handlar om att hitta sitt “varför”. Det allra bästa är att sätta ett mål som ger dig fjärilar i magen när du tänker på det. Visualisera hur du får igen sista knappen på smaljeansen och gör en riktig segerdans. Hur du springer över mållinjen med tårar i ögonen. Du får gärna ta i lite, mesiga mål skapar inte alltid det momentum som behövs för att kicka igång din nystart. Det är bättre att drömma och revidera målen än att inte komma igång alls.

Realistiskt

Och nu säger jag emot mig själv, men håll målet realistiskt. Fokusera på det som är din styrka. Tänk inte att du ska springa milen på 40 minuter om du aldrig sprungit förut. Tänk istället hur du orkar hålla ut alla tio kilometrarna i rad, oavsett tid. Tänk inte att du ska väga vad du gjorde när du var 18 och innan dina tre barn, utan tänk vad häftigt att kunna vara få tillbaka energin i vardagen och aldrig känna sig tung. Välj ett mål som du tror att du har en chans att uppnå och fokusera sedan på det positiva med det målet. På så vis kan du kombinera attraktion med realism. Vissa går igång på siffror, men ibland måste man ta steget tillbaka och fundera över om det verkligen är siffran som är det viktiga, och om det verkligen spelar roll om du går i mål på loppet på 2 timmar eller 2:10. Behöver du verkligen väga 60 kilo om smaljeansen passar redan vid 65?

Tidsbestämt

Målet måste ha en deadine. Är ditt mål ett lopp så är deadlinen ganska naturlig. Är det att gå ner i vikt eller ändra ett ätbeteende så kan det vara svårare, men sätt då hellre en deadline några månader fram i tiden och anpassa målet efter det. Du kanske inte måste gå ner ALLA dina 50 kilon på en gång, utan fokusera på en mängd som du kan hantera. Det kan vara väldigt svårt när det gäller avlägsna mål att uppskatta tiden det tar att komma dit. Då är det bättre att behålla dem i din vision så länge, och låta de konkreta målen vara mindre och närmare i tid. På så vis kan du också utnyttja motivationsboosten i att sätta mål fler gånger under resans gång!

Så när du sätter ditt mål så fråga dig själv:

  • Är målet specifikt och jag vet exakt vad jag ska göra och varför?
  • Är målet mätbart och jag kan veta exakt om jag uppnått det eller inte?
  • Är målet attraktivt och jag får fjärliar i magen när jag tänker på det?
  • Är målet realistiskt och har jag en rimlig chans att nå det?
  • Är målet tidsbestämt och har en fast och tydlig deadline?

Hur man sätter lämpliga delmål

Nu när du har satt ett mål är det bra att dela upp målet i delmål. Detta kan du göra antingen med en gång eller på känn, beroende på vad som passar dig. Tänk dock på att det är viktigt att inte lägga alltför mycket värdering i om du uppnår ett delmål eller inte. Vet du med dig att du är en allt-eller-inget-person så kanske det är bättre att sätta delmålen allteftersom, istället för att stressas av att hamna efter. Så brukar jag göra, för jag vill vara säker på att jag sätter lätta delmål, så att vägen mot det stora målet blir en serie segrar, och inte en serie misslyckanden. Om jag jobbar lika hårt och når samma resultat oavsett, så är det ju mycket härligare att hela tiden vinna, än att hela tiden misslyckas. Jag kommer ju fram lika fort ändå.

Ju kortare tid det är mellan delmålen, desto lättare kan det vara att fokusera, men desto mer flexibla måste delmålen vara. Jobbar du på dag-till-dag-basis så måste det finnas utrymme för oförutsedda händelser. Man kan bli sjuk, det kan vara trafikkaos, ICA kan ha slut på kycklingfilé osv osv. Men går det för lång tid mellan delmålen riskerar man att tappa fokus. Personligen tycker jag bäst om att sätta veckomål, som ni sett i mina “veckans vägning” och “veckans träning“, och ibland när det går trögt så tar jag bara en dag i taget. Då kan jag sätta upp ganska så specifika mål för just den här veckan, men det finns också utrymme för att misslyckas, utvärdera och ta nya tag med en ny mini-nystart efter varje delmål.  Sedan tycker jag det är bra att även ha lite längre mål, kanske en månad, eller 6 veckor. Då kan man se hur ens ansträngningar ackumuleras över tid, och hur man faktiskt tar sig närmare och närmare sitt slutgiltiga mål, och sin vision.

Vad är ditt smarta mål, och vad är ditt första delmål på vägen? Dela med dig i en kommentar och glöm inte prenumerera på bloggen på bloglovin för att inte missa nästa inlägg i serien Tema nystart! Då ska vi snacka om hur man gör upp en plan.

 

mental hälsa

Hur orkar man fortsätta?!

Hur orkar man fortsätta
Jag fick en fråga för någon vecka sedan av en läsare som kände frustration i sin träning, och att det aldrig hände något på vågen trots att hon tränade som aldrig förr. Hur hittar man liksom motivationen att fortsätta träna när man inte får de resultat man vill ha?

Det är en väldigt bra fråga kan jag tycka. Och väldigt svår att svara på. Hade jag tränat enbart för att gå ner i vikt så hade jag ju gett upp för länge sedan, eftersom vågen snarare rör sig uppåt än nedåt. Detsamma gäller midjemått, fettprocent och alla andra liknande parametrar man kan mäta. Så det är tur att jag tidigt lärde mig att viktnedgång och träning inte nödvändigtvis hänger ihop. Visserligen bränner man lite fler kalorier, men kroppen regerar med järnhand och ser till att du blir hungrigare, äter mer och nästan exakt kompenserar för det du tränat.

Att träna ger mer hälsovinster än att gå ner i vikt

Anledningen till att jag började träna har snarare att göra med att jag ville utmana min förfallna kropp, visa att den kan. Jag ville framför allt etablera en träningsvana, för det finns ingenting som är så skadligt för oss som att vara stillasittande. Genom att träna och röra på sig kan man fördröja eller helt undvika de följdsjukdomar som kommer i samband med fetma, som hjärtsjukdomar och diabetes. Och jag är hellre bara fet, än sjuk och fet.

“Jag är snarare jäkligt imponerad av mig själv och av att jag klarar att träna och tävla i långdistanslöpning, smalsporten no. 1, trots att jag väger nästan 100 kilo.”

Att träna så här mycket har också hjälpt mig att få en mer positiv syn på min kropp. Träningen fungerar liksom som en medlare mellan min kritiska inre prestationsprincessa, och de sladdriga valkarna på magen. Jag har inte i närheten av det självhat jag kände som tonåring, då min kropp var smal, och träning handlade enbart om att bränna kalorier. Jag är snarare jäkligt imponerad av mig själv och av att jag klarar att träna och tävla i långdistanslöpning, smalsporten no. 1, trots att jag väger nästan 100 kilo. Jag kommer aldrig att hamna på någon prispall, men kärleken till min kropp när jag sprang i mål på Göteborg halvmarathon, efter nästan 3 timmar på springande fot, överträffar nog det mesta jag har upplevt.

Jag tränar för att det hjälper mig att älska min kropp

Det är det ruset, den totala avsaknaden av förakt mot min kropp, som driver mig att fortsätta träna, och att sikta högre och högre. När jag springer i mål på Stockholm marathon i sommar kommer det vara ett kvitto på att vikten verkligen bara är en siffra. Jag kommer vara så stolt över min kropp och det arbete jag lagt ner på att träna den, att jag kommer vara helt odräglig här på bloggen, hehe. För en prestation är alltid svårare ju sämre förutsättningar man har. Och jag sporras så himla mycket av att vara en underdog, att vara långsammast i klassen och visa att jag visst kan göra samma sak som de andra. För en minut i löpspåret är lika jobbig för mig som för någon annan, men jag måste samla många fler minuter för att komma i mål. Jag måste lyfta så mycket mer i gymmet för att det ska stå 50 kg på stången, eftersom jag dessutom måste lyfta min stora kroppsvikt också. Att vara tjock är att automatiskt vara jäkligt stark, glöm inte det.

Träningen hjälper mig när vikten ger mig ångest

Och jag vill nu inte säga att jag inte önskar att jag vore smal. Livet vore så himla mycket lättare då, på alla plan. Men min önskan att vara smal står faktiskt i konflikt med min önskan att prestera i löpningen eftersom de olika målen kräver helt olika koststrategier, och där har jag ett pussel att lösa. Jag försöker göra det genom att tajma maten när den behövs som mest, välja näringstäta råvaror och räkna kalorierna. Men om jag måste välja någon gång så kommer jag att välja träningen framför att vara smal, för den ger mig så mycket glädje, medan viktkampen mest ger mig ångest.

Jag behöver helt enkelt träningen för att hålla mig neutralt inställd till kroppen under min viktnedgång, för annars hade jag börjat hata den igen. Att skala av bitar av sig själv är så mycket mer destruktivt än att bygga upp sig själv, även rent fysiskt. Kroppen, hormonerna och nervsystemet protesterar mot kaloriunderskottet. Men det är ett pris jag måste betala om jag vill gå ner i vikt. Och då är det tur att jag har träning där som håller mig från att börja hata mig själv. Och det är det som driver mig att fortsätta att träna när vikten inte går åt rätt håll.

Varför tränar du?

mental hälsa

Joina min VIP-klubb!

Förra veckan kickade jag igång något bakom kulisserna, som ni som får mitt inspirationsbrev redan vet om. Jag har nämligen startat upp en sluten facebookgrupp för alla som vill boosta (eller hitta…) sin träningsmotivation! Det är sjukt läskigt, men samtidigt fantastiskt kul att så många redan har valt att sätta sitt förtroende till mig och gå med. Så tacksam! <3

Så jag tänkte helt enkelt passa på och göra lite reklam för min egendesignade VIP-klubb där du jättegärna får gå med! Dels så får du mina inspirationsbrev i mejlen där jag bland annat tänker ge lite förhandsvisningar och extraerbjudanden, men också bjuda på lite extra personlig läsning som förhoppningsvis kan inspirera dig på olika sätt. Du får också tillgång till facebookgruppen Träningsmotivation – gruppen för dig som vill älska att träna, och så har jag även en till superrolig grej på G som kommer släppas senare i vår för alla som är med.

Du joinar genom att fylla i ditt förnamn och din emailadress i fältet nedan, och självklart är det helt gratis!

viktnedgång

Vägning – vecka 11

Så här har det gått

Då var det dags att uppdatera er om hur det går för mig med kosten och vikten. Och förra veckan får nog sammanfattas med ett “njaa…”. Jag har slarvat, det ska jag erkänna. Ätit färdigmat, bröd och liknande istället för att laga mat, och det märks på vågen. Jag har dock räknat och skrivit ner allt, förutom för helgen, och jag ligger på kaloribalans, eller strax under, så det borde inte vara någon fara. Däremot har energin vart lägre, jag har känt mig trött och sliten och inte alls i form. Det är ett under att jag lyckades så bra på lördagens lopp med tanke på maten jag ätit under veckan. Släng på PMS på det här och ett chokladsug deluxe, och det har på det stora hela inte vart en lätt vecka.

Och hur gick det med måtten nu då? Ja, PMS:en i kombination med post-lopp-kolhydratsug och en bakisdag då jag tryckt i mig allt salt jag kan hitta, och fått törsten därefter, så har jag samlat på mig grymt mycket vätska. Vikten och midjemåttet har därför gått upp, men jag hyser inga tvivel på att jag med rätt kost i typ 2 dagar kan komma ner under förra veckan igen. Huvudsaken är att inte känna sig misslyckad för att vågen visar plus, utan att analysera varför och sätta in rätt åtgärder. Pluset den här gången beror mest på slarv, så nu är noggrannhet och planering som gäller.

  • Vikt: 96,6 kg (+2,1 kg)
  • BMI: 33,8 (+0,7)
  • Midjemått: 97,5 cm (+ 1,5 cm)
  • Midja/höft-kvot: 0,80 (+0,1)
  • Kroppsfett: 46,3% (+0,9 %)

Veckomeny för nästa vecka

Veckans stora utmaning är helgen, då jag reser bort och inte kommer kunna äta min egen mat. På fredag kväll ska vi äta ute, och på lördag ska jag äta lunch på ett event, som är helt bortom min kontroll. Sedan på lördag kväll ska jag sitta på ett tåg och måste ha mat som lämpar sig för det. Eftersom utemat generellt sätt inte är så mättande per kalori, så kommer jag förmodligen behöva fylla på med mellanmål, och för det måste jag spara ihop en marginal under veckan. Eftersom jag lärt mig att planering är A och O när det kommer till att få mig själv att äta nyttigt, så har jag faktiskt satt ihop en liten veckomeny till mig själv, som jag tänkte dela med mig av. Så här ser den ut:

Måndag

Lunch: ugnsbakad fisk med potatis och vitvinssås
Middag: fläskgryta med sötpotatis

Tisdag

Lunch: lax med mangosalsa
Middag: fläskgryta med sötpotatis

Onsdag

Lunch: chilli con carne
Middag: ugnsbakad fisk med potatis och vitvinssås

Torsdag

Lunch: lax med mangosalsa
Middag: chilli con carne

Fredag

Lunch: lunch på tåget, medhavd kycklingsallad
Middag: utemiddag i Stockholm

Lördag

Lunch: lunch på event
Middag: middag på tåget (färdig sallad eller wrap)

Söndag

Lunch: chilli con carne
Middag: kyckling africana

Matbudget: 60 kronor om dagen

Jag kommer dessutom att slänga på ytterligare en dimension och göra utmaningen ännu större. Kanske lite dumt egentligen, men det är absolut nödvändigt. Jag har nämligen satt min matbudget för resten av månaden och den medger inköp av mat för 60 kronor om dagen. Eftersom jag redan har bunkrat en del med kött i frysen osv så tror jag inte det blir några problem, men utemat är dyrt så det gäller att spendera pengarna väl så att jag har kvar till helgen. Så ja, där har vi planen. Nu kör vi!

träning

Racerapport: Vårtävlingarna 8 km

Vårtävlingarna Starten

Vilket lopp det blev, Vårtävlingarna i lördags. Jag vaknade av mig själv, pigg och utvilad halv åtta på morgonen och det första jag ser är den blåa himlen utanför sovrumsfönstret. Termometern visade några enstaka plusgrader, snön har töat bort, och på det stora hela kunde det inte ha varit mer perfekt löparväder. Jag har känt mig lite sliten i benen de senaste veckorna, men så fort jag tragglat på min kompressionsstrumporna och börjat sippa på en energidryck så kom lopp-peppen. Jag skulle springa idag och jag skulle ha kul samtidigt!

Eftersom jag bor bara en kvarts promenad från Skatås motionsscentrum så traskade jag och sambon dit vid tiotiden för att hämta ut nummerlapp och dricka lite kaffe, hälsa på Träningsblogga-Ida och spana in starten och sponsorernas små montrar. Det myllrade av färgglada löpare i spåren, men jag var nog färggladast av dem alla, haha! Dom här tightsen är inget för den timida kan jag meddela. De kräver speciella trosor för att inte visa allt, celluliterna syns igenom det tunna, ljusa tyget och cameltoe:n är aldrig mer än en hårsmån bort. MEN som jag älskar dem! Det är ett av mina absolut bästa par löpartights, de sitter som berget, åker aldrig ner, är höga i midjan, långa i benen och snortajta. Känns som ett andra skinn helt enkelt, och håller upp och still allt som annars kan dallra och hänga under löpningen. Plus jag tänkte att det är alltid bra att gå utanför sin comfort zone lite, speciellt när jag är på ett lopp och ska representera mig själv och mitt varumärke, och mina värderingar om att löpning och löparkläder är för alla, oavsett kroppsform.

Vårtävlingarna nummerlapp

Den jobbigaste biten i alla lopp är utan tvekan att få nummerlappen att sitta bra. Men efter några försök lyckades jag fästa den någorlunda symmetriskt, och sedan var det dags att vandra till start. Jag hade en plan för loppet: köra på i mitt tänkta tempo på 7.30 som skulle ge mig en tid precis under timman (eftersom banan är lite kortare än 8 km) tills efter andra svarttjärn-backen, och därefter kunde jag öka om jag hade mer än hälften av mina krafter kvar.

När starten gick låg jag sist i fältet. Framför mig försvann löparna iväg i rasande fart, och trots att jag vet att det är dumt att gå ut för hårt så tyckte jag det kändes som att ta ut förlusten i förväg att ge en lucka redan de första hundra metrarna medan publiken ser. Så jag hängde på klungan i ca 800 meter, innan jag lät dem springa före. Vi höll ett tempo på 7.00 ungefär, och jag kände att det här går alldeles för fort. Inom kort tappade jag siktet på de andra löparna och bestämde mig för att nu var det bara jag och spåret. Men jag hade så mycket energi och våryra att jag inte riktigt kunde förmå mig att gå ner till 7.30. Jag tänkte att det är ju ändå bra att ha lite marginal när backarna kommer. Och backarna kom.

Vårtävlingarna Svarttjärn

De första två kilometrarna gick i 6.58 och 7.00, men sen kommer man till ett segare parti efter man passerat badplatsen vid Härlanda tjärn. Här sluttar det svagt uppåt till Svarttjärn där min kille stod redo med kameran att knäppa av bland annat bilden ovan. Jag är fortfarande pigg efter drygt 2 kilometer, men är väl medveten om att det värsta ligger framför mig. Jag känner till varenda liten sten längs banan vi springer. Direkt efter bilden så svänger vägen av i den första Svarttjärnbacken och nu var det bara att bita ihop. Jag har övat på att försöka springa i backar utan att få mjölksyra i låren, efter att jag lärde mig hur mycket det kan påverka resten av löpturen. Det gick helt enkelt väldigt långsamt upp för backen, förmodligen med ett ganska konstigt löpsteg. Men jag kom upp med andan i behåll, bara för att efter en liten raksträcka mötas av den andra Svarttjärnbacken, som är både längre och brantare än sin föregångare, och dessutom är man redan uppmörad när man kommer dit.

Men jag lufsade på uppför backen, joggade upp för backen jämsides med ett par promenerande pensionärer. Nu var jag glad att jag fått ihop lite extrasekunder som jag kunde avvara. Det är inte värt att spara tio sekunder i backen genom att kuta uppför, om det innebär att jag får stumma lår och inte klarar av att springa hela vägen. Och min taktik gav verkligen resultat. Inte ens en halvminut efter att jag nått krönet kunde jag accelerera igen ut på den långa “flygrakan”. Och där, över 500 meter bort längs den långa flacka raksträckan, kunde jag skymta min medtävlanden susa fram längs stigen. Jag låg inte alltför mycket efter trots allt!

Jag körde på längs flygrakan, skakade liv i låren och försökte komma in i tempot. Nu var plötsligt halva loppet över, och jag visste att det i princip bara är nedförsbackar kvar. Dags att ge järnet! Målet att komma under timman hade reviderats till målet att inte komma sist, och jag var fast besluten att plocka åtminstone en rygg innan vi var tillbaka vid motionsscentret. Eftersom jag känner till banan så vet jag när jag kan trycka på och när jag måste hålla tillbaka, och nu var det att sätta fart på benen som gällde.

Vårtävlingarna Upplopp

Jag susade fram genom skogen, marken rusade förbi. Jag sprang om flera löpare som var ute och joggade i spåren, men blev besviken av att ingen av dem bar nummerlapp, och alltså var med i loppet. Marken sluttar neråt mot Delsjön, och här är enligt mig banans absolut vackraste parti. Jag såg en kvinna i turkos jacka längre fram, som jag sakta kom ikapp. I flera minuter jagade jag efter henne innan jag sprang förbi och såg till mig glädje att hon hade nummerlapp! Jag låg inte sist längre! Från att ha tävlat bara mot mig själv så fick jag ett adrenalinpåslag av att tävla mot någon annan. Trots att loppets sista backe, den långa sega rakan upp från Stora Delsjön mot Skatås, närmade sig så slog jag inte av på tempot, utan snarare tvärtom. Jag har sprungit här fler gånger än jag kan räkna och nu skulle jag fan visa dem. (oklart vilka dock)

Jag for upp för den långa sega backen utan att sakta in, och med en kilometer kvar till mål så var det dags att ge allt. Det är bara nedförsbacke kvar nu! Jag flåsade som en blåsbälg när jag återigen svängde runt en krök och plötsligt såg mina medlöpares ryggar, mycket närmre den här gången. Jag bestämde mig för att hänga på och försöka springa om, och ökade. Men de ökade också, hjärtat bultade, lungorna brände. Till sist såg jag målet och nu var det bara att kubba för allt vad tygen höll. Här skulle det pressas sekunder!

Vårtävlingarna målgång

Slutligen når jag målet, och tavlan bredvid blinkar på 54 minuter. Jag har alltså släpat min nästan hundra kilo tunga kropp runt 8 kilometer i grusterräng på under en timma, med råge! Jag joggar runt en stund bakom målet med andan i halsen, och så fort jag lyckats varva ner tillräckligt så sveper jag en mugg vatten. Tydligen hade speakern ropat ut något om “här kommer en riktig färgklick” när jag sprang i mål. Det får man ju nästan förstå, så som jag var klädd haha! Sedan får jag en seger-öl i handen av min kille, och med ett brett leende börjar vi så sakteliga vandra hemåt i solen. Så himla omkomplicerade lopp, de här Vårtävlingarna, och så mycket löparglädje för arbetsinsatsen.

Så vad blev tiden då? 54.05 minuter. Alltså 6 minuter (!!) snabbare än vad jag trodde var ett realistiskt mål. 6 minuter är väldigt mycket på ett så kort lopp. Jag fick en snittfart på 6.58, och de fyra sista kilometrarna, inklusive den som i princip bara är uppför, sprang jag under 6.45. Det är en fart som jag tidigare bara kunnat hålla på mina tusenmeters-intervaller. Det är OERHÖRT fort för att vara mig, och under så lång tid – i terräng! Och jag nailade mitt andra mål också, att inte komma sist. Hela fyra personer sprang i mål efter mig, och det här var ändå en dag när varenda en tycktes sätta pers, och vinnaren satte banrekord. En riktigt strålande loppdag helt enkelt, och jag kunde inte vara nöjdare!

Vårtävlingarna 8 km

träning

Tankar inför Vårtävlingarna

Tankar inför Vårtävlingarna

Imorgon är det dags för årets första lopp, Vårtävlingarna 8 km i Skatås. Jag blev faktiskt lite nervös när snön lade sig i början av veckan. Jag har ju bara ett par löparskor och dom är inne på sista refrängen nu, och har inget grepp att tala om som lämpar sig för isiga vägar. Men nu verkar det som om det mesta har töat bort, så att jag iallfall kan genomföra loppet. Nu hoppas jag bara att det blir soligt och lagom svalt på lördag så bådar det för en riktigt härlig upplevelse i min favoritskog.

När det gäller mål och tider så är det lite mer flytande. Jag har aldrig sprungit ett 8-kilometerslopp och jag har aldrig sprungit ett terränglopp förut (eller ja, terräng och terräng, men småbackig grusväg är ju mer terrängigt än plan asfalt) så oavsett vilken tid jag får så blir det ju både pers och banrekord, hehe. Eftersom jag dessutom tränar på ganska hårt inför vårens långlopp så är jag inte direkt formtoppad för något snabbt lopp just nu, och tänker helt enkelt se loppet som ett trevligt snabbdistanspass med lite extra sällskap på vägarna. Målet är att försöka hålla 7.30 och kanske öka mot slutet, men vi får se helt enkelt vad dagsform och underlag säger.

Håll gärna utkik på instagram, där kommer nog en och annan selfie från loppet imorgon! @emmahallbacka heter jag där.