Min viktresa

Racerapporter

Löpargrupp för nybörjare

mental hälsa

Sluta aldrig vara nybörjare

Sluta aldrig vara nybörjare

Få känslor är så tillfredsställande som när man känner att man verkligen behärskar någonting. Som exempelvis jag och lugn skogslöpning. Jag kan springa i timmar på grusvägarna i Skatås och lyssna på poddar, filosofera och tänka att jag har det så himla bra här i livet. När jag är där ute så är jag såpass långt in i min comfortzone att jag tom valt att starta verksamhet och börja lära ut hur man gör. Jag känner mig trygg med grus under fötterna och träd på båda sidor, och jag vet liksom vart jag har mig själv, vad som krävs och vilka belöningarna är. Men under sommaren här i Masthugget har jag blivit nybörjare på nytt. Det här med stadslöpning har varit ett nytt koncept för mig, och plötsligt kastas jag ut ur comfortzonen och ner på asfalten, utsatt och osäker.

Att springa bland andra människor är mentalt utmanande

Ta det här med att springa bland folk exempelvis. I skogen så möter man då och då en enskild löpare, springer om en farbror som är ute med sin hund, eller springer förbi något litet gäng som har picnic vid Delsjön. Men den absoluta majoriteten av tiden är det bara jag och skogen, och dunket från mina rytmiska steg avbryts endast av vinden som blåser och fåglar som sjunger. Men i stan å andra sidan är det fullt av folk. Man får räkna med att man aldrig är helt och hållet ensam; det är alltid någon som ser. Att konstant ha blickar på sig när man rättar till tröjan över magvalken, eller tightsen åker ner, det är oerhört jobbigt. Och jag påminns om hur jag kände det i början av min löparkarriär, när jag helst inte ville bli sedd alls.

“Att konstant ha blickar på sig när man rättar till tröjan över magvalken, eller tightsen åker ner, det är oerhört jobbigt.”

Det kräver jobb och närvaro att försöka överkomma det här, och det är verkligen nyttigt att påminnas om hur många av er där ute känner, för jag vet att folks dömande blickar är en väldigt stor anledning till att många inte vågar prova på löpning. Men just detta sporrar mig ännu mer, för när jag kommer dundrande där i mina minishorts med låren dallrande och sport-bh:n gör valkar i ryggen så tänker jag att varje blick jag får är ett steg närmare en träningskultur där alla kroppar får synas. Jag är mer än gärna en nagel i ögat på de som tycker att bara smala människor får träna offentligt. Och ni som är som jag kanske, kanske blir inspirerade att själva våga er ut. Ju fler av oss som syns i träningssammanhang, desto mindre blir tröskeln för att själv börja träna, och desto fler får chansen att upptäcka ur satans underbart det är att springa.

Att våga springa långsamt när andra ser

Men även själva löpningen påverkas av stan. Jag är ju van att hitta en mysig lunk och lyssna endast på benen och Runkeeper, hålla farten genom hela passet och inte ta ut mig för hårt. Men stan är full av rödljus, korsningar och backar. Det går inte att hitta någon lunk, utan man måste hela tiden hålla fokus, vilket gör att 1 km känns som 3. I stan med allas blickar på sig så är det också som om jag vill kompensera för min “o-löpiga” kropp genom att åtminstone springa sjukt fort. Och asfalten ger en helt annan studs i stegen, och jag fullkomligt flyger fram, bränner ut mig efter några kilometer och får snopet powerwalka hem. Så det här med att vara en sådan som är tjock OCH joggar långsamt bland välklädda vinthundar i Slottsskogen är också en stor mental utmaning som kastar tillbaka mig ner på nybörjarnivå.

Läs mer:
>> Att springa i skogen vs stan

Men jag jobbar på det. Och nu när jag flyttar tillbaka till skogen så kommer jag nog faktiskt försöka att ta mig in till stan då och då, dels för att utmana mig själv men också för att få känna på hur det är att vara nybörjare och osäker. För är det något som jag aldrig vill glömma så är det just det, den dagen kommer jag sluta att vara en bra coach för mina löpargrupper. Oavsett hur långt man kommer så får man aldrig glömma vart man startade, för det är där mina deltagare är när de söker sig till mig. Så jag tänker göra mitt bästa för att hela tiden gå utanför komfortzonen och låta mig själv vara nybörjare ibland, både för min, mina läsares och mina kunders skull.

Hur ofta utmanar du dig mentalt inom träningen?

träning

Lär dig springa i höst!

Inlägget innehåller reklam för mina löpargrupper

Löpargrupp övervikt nybörjare Göteborg

Nu kör vi igen!

Datumet för höstens första löpargrupp är satt, och vi drar igång tisdagen den 5e september klockan 20.30 i Skatås motionscentrum, Göteborg. Mitt koncept “Lär dig springa” riktar sig till totala nybörjare, sådana som kanske inte tror att de kan springa eller inte vågar för att de inte tycker att de passar in bland “riktiga” löpare. Första gruppen blev en succé, och jag har fått mängder med fin feedback från deltagarna och vi har verkligen njutit av löpningen tillsammans i sommar!

För dig som vill lära dig älska löpning

Kursen innehåller tio pass där vi provar på alltifrån styrketräning med gummiband, löpskolning, intervaller, trail och backlöpning både uppför och nedför, och eftersom vi kör i små grupper så finns det stora möjligheter att anpassa till deltagarna och er dagsform. Om du läst min blogg ett tag och gått runt och tänkt att du också önskar att du kunde springa så är det här din chans att prova. Jag ger 110% för att peppa och motivera er till att hitta självförtroende i spåret och kanske tom börja tycka om löpning, för det är verkligen världens härligaste motionsform och är toppen för både kroppen och huvudet. Sedan jag själv började springa för 3 år sedan har jag verkligen insett hur mycket en löprunda kan göra för alla delar av livet: jag sover bättre, tänker klarare och blir allmänt gladare. Mitt mål är att du också ska få uppleva den känslan.

Skynda dig att skicka in din anmälan genom att klicka HÄR, och vill du läsa mer om kursen, upplägget och allt som ingår så finns det massor av info HÄR. Jag är är såå taggad på att köra igång igen, det här kommer bli den bästa löparhösten någonsin!

livsstil

Hösten ligger i luften

Nytt jobb och ny lägenhet

Det är så många förändringar på G i mitt liv att jag inte vet om det är värt att försöka etablera några rutiner eller inte än. I slutet av den här veckan får jag äääntligen nyckeln till min nya lägenhet, och då är det flyttkaos som gäller återigen! Det ska bli fantastiskt kul, för fasen vad jag är trött på att leva så här provisoriskt utan tillgång till alla mina saker. Jag måste dock säga att det har vart lärorikt att leva med en begränsad garderob, kanske skriver mer om det i ett annat inlägg, hehe.

Jag har dessutom fått ett heltidsvikariat på jobbet, så om två veckor har jag upplärning med min efterträdare och sedan går jag över på heltid och får ta över ett helt nytt gym. Det ska verkligen bli superkul, men det kommer bli en väldigt stor omställning för mig. Men även om det kommer kännas som om jag jobbar jämt så kommer jag slippa hoppa in på lördagar, jag kommer slippa att jaga extratimmar och stressa för att få upp lönen till något jag kan leva på, och jag kan i lugn och ro gå hem från jobbet och göra precis vad jag vill på min lediga tid. Det kommer förmodligen bli att jobba mer, eftersom fler löpargrupper är på g och jag står som reserv på en distansutbildning…

Igår kände jag lukten av hösten

I övrigt så kände jag igårkväll att hösten är på ingång. Efter en 6 dagar lång arbetsvecka så var jag ute och dansade i typ 4 – 5 timmar i lördags, är fortfarande stel haha. Latade mig hela gårdagen förutom en maskin tvätt, men på kvällen blev jag rastlös och tog en rekordsnabb powerwalk. Jag insåg dessutom att de spärrat av stora delar av Slottsskogen för Way out West, så istället för min vanliga runda fick jag gå runt hela skiten, och skrapade ihop över 5,5 km. Och luften var sådär ljum och blåsig som den bara är när marken är varm men luften är sval. Typical sensommar/förhöst, och jag kände hur jag fylldes av pepp.

Den här tiden på året är vanligtvis fylld till brädden av aktiviteter. Jag har engagerat mig i naturvetarsektionens mottagning i 10 år (!) och trots att jag inte längre har någon aktiv del i den så kommer jag nog ändå svänga förbi och hälsa på alla gamla vänner någon dag. Nystarter i skolan, på jobbet och privat hör liksom årstiden till, och jag blir motiverad och handlingskraftig av bara tanken. Så jag räknar med en lite kaosartad augusti månad på alla plan, och sedan i september ska jag ta hösten med storm!

Blir ni också peppade av tanken på hösten?

träning

Jag springer igen!

Jag springer igen!

Infektionen borta, solen framme – som bäddat för första löppasset på flera veckor! Och jag vet inte riktigt varför, men det gick kanonbra. Trots att jag vart sängliggande en vecka så kändes konditionen helt okej. Det blev inget personligt rekord, men 4,4 km i de jobbiga backarna runt Masthugget i gassande sol i 7.30-tempo är faktiskt helt okej för att vara mig. Jag är knallröd och genomsvett, men uppfylld av den där välbekanta känslan av tillräcklighet som jag alltid får efter ett löppass, och som alltid är så svår att framkalla annars. Jag mår helt enkelt toppen!

Vad tränar du idag?

livsstil

En solnedgång i juli

Jag tänkte bara dela med mig av några snapshots från igår, då jag och ett gäng vänner klättrade upp till Guldhedstornet och njöt av bubbel, musik och varandras sällskap till en fantastisk solnedgång. Efter att ha varit isolerad i över en vecka så kändes det helt underbart att kunna umgås med mina vänner igen, prata och skratta utan att ha ont, och låtsas som om världens bekymmer inte existerar. Fem av fem toasters på sådana här kvällar!

träning

Runstreakens vara eller icke vara

Nu har jag suttit instängd i lägenheten i en vecka och tre dagar, och jag börjar bli smått desperat. Men idag när jag vaknade hade jag inte tagit en smärtstillande på över 12 timmar, och ändå kunde jag både svälja och prata på morgonen! Det är andra bullar än förra helgen då jag tog tre smärtstillande (två Alvedon och en Ipren) var femte timma och ändå knappt kunde dricka vatten. Framsteg!!

Så idag har jag bestämt mig för att gå ut, och ta mig längre än till Hemköp på hörnan. Jag har bestämt träff med en vän och vi ska ta det lugnt, käka mat och hänga. Om vädret tillåter blir det utomhus. De senaste två dagarna har jag varit såpass pigg att jag har sovit endast på natten och resten av dagen suttit vid datorn och fixat. Men nu känner jag mig redo att träffa folk igen, och jag är orimligt taggad för detta haha! Rastlösheten kunde inte vara större.

Det säger kanske sig självt att min runstreak blev avbruten iom infektionen. Jag är dum nog att springa när jag är bakis eller förkyld, men jag springer inte med feber och yrsel. 38 dagar i rad blev det iallafall, och jag har nog kommit fram till att det här med runstreak kanske inte är något för mig trots allt. Jag känner mig väldigt snabbt instängd och hämmad när jag håller på med den typen av rutiner, och det gick ganska fort från att vara en kul grej till ett tvång. Jag måste helt enkelt ha mer variation, och möjlighet att göra helt andra saker om vardagen kräver det. Så det får bli en återgång till det gamla hederliga 4 rejäla pass i veckan för min del så fort jag är frisk nog att träna!

Har du runstreakat någon gång? Vad tyckte du om det?

livsstil

En av de värsta veckorna i mitt liv

Det är 20 dagar sen jag loggade in på bloggen senast. Och wow vad mycket som har hänt sedan dess. I början spenderade jag all tid på jobb och att umgås med mina nära, och tappade helt blogglusten. Jag hade inte tid, och har fått en del jobbiga besked det senaste. Det känns inte som om någon läser på sommaren ändå. Tisdag förra veckan så blev jag sjuk på jobbet, jag blev ganska snabbt extremt yr och fick feberfrossa. Sista timmen satt jag bara inne i personalrummet med en knapp i receptionen och hoppades att ingen skulle komma in och behöva hjälp. Sedan åkte jag direkt till läkaren som påstod influenca och skickade hem mig med Ipren. Jag däckade i säng och sov 16 timmar, och vaknade upp, lite piggare men fortfarande rejält medtagen. Och det var då min tand började värka.

Jag har haft problem med mina visdomständer av och till i många år. Ibland får de en lite growth-spurt och skär in i tandköttet en stund, och jag får äta värktabletter en vecka och undvika att tugga med ena sidan medan svullnaden lägger sig. Men nu var mitt immunförsvar nedsatt, och någon ondsint bakteriestam tog tillfället i akt att infektera min visdomstand på riktigt den här gången. Och jävlar vad jag har lidit. Tycker så ogenerat synd om mig själv så det är inte sant. Tandvärk är fan ingenting man önskar sin värsta fiende.

Tandvärken från hell

Under torsdagen och fredagen så sköljde jag med bakteriedödande munskölj, borstade jättenoga och hoppades att det skulle läka av sig själv. På fredagen skulle jag på en födelsedagsfest som jag sett fram emot jättelänge, så jag ägnade flera timmar åt att försöka tvätta bort all sjukdom från mitt sletna anlete, ladda upp med mintpastiller och tuggummi och mötte upp mina vänner. Jag lyckades hålla modet uppe i ungefär 1,5 timma innan jag slutligen gav upp och gick hem. Jag drack inte ens en hel öl, och eftersom jag drack alkohol så hade jag hoppat över alvedonen (pga paracetamol + alkohol är inte en bra kombo). Frånvaron av smärtstillande i kombination med att jag inte kunnat äta på hela dagen pga smärta i tanden blev helt enkelt för mycket, och jag gick besviket hem och ringde sjukvårdsupplysningen. De rådde mig att ringa akuttandvården och boka tid det första jag gör på lördag morgon.

Sagt och gjort, jag ringde och fick en preliminär tid kl 14.30. Jag hade ringt redan på torsdagen om jag vetat att det skulle bli så här, men snål och fattig som jag är så drog jag mig verkligen inför att ringa tandläkaren. (Varför i hela fridens namn har vi något jävla USA-system när det kommer till tandvård?!) Jag var där prick 14.30, och hade då inte tagit varken Ipren eller Panodil sedan klockan 4 på morgonen, för att se om jag fick feber. Det måste jag ha haft, för jag satt på mitt arsle i 2 timmar i det där hemska väntrummet och svettades och flåsade och kved innan jag till slut fick komma in. I tandläkarstolen brast jag ut i gråt, inte för att jag är rädd för tandläkaren, utan för att jag hade så jävla ont och skulle äntligen få hjälp. Lättnaden liksom.

Nålar i tandköttet och borttappade recept

Jag har aldrig gjort något större ingrepp i munnen än att ta bort tandsten, och har aldrig fått bedövning förut. Jag var rädd för sprutan i tandköttet, men nålsticken kändes knappt i jämförelse med värken jag redan hade, och lättnaden när kinden, tandköttet och tungan domnade av var total. Plötsligt var jag smärtfri! Jag var beredd på att dom skulle dra ut tanden där och då och att jag skulle få betala personalens helg-OB, men de bara sköljde rent noga och la på mängder av bakteriedödande gel. Det är en annan sak jag varit rädd för: att få ner äckliga saker i halsen när det håller på. Det är faktiskt främsta anledningen till att jag inte opererat ut visdomständerna: jag har varit rädd att få kväljningar eller svälja en massa blod och må illa eller något annat obehagligt. Men det var en ren fröjd att ha två proffs som tog hand om mig under frånvaro av smärta! Jag gick därifrån en halvtimma senare vid gott mod med en liten vinklad tandborste och ett recept på penicillin. Trodde jag.

Det verkade nämligen som om tandläkaren glömt skicka iväg receptet, och när jag kom till apoteket fanns det inget penicillin att hämta. Jag provade på två olika apotek och ringde både tandläkaren och sjukvårdsupplysningen, men klockan var nu närmare 18 och alla hade gått för dagen. Det fick bli en natt till på bara smärtstillande. Nästa dag, på söndag morgon, ringde jag till tandläkaren direkt, fick ett recept utskrivet och hade mitt penicillin inom en timma. Och det var sista gången jag lämnade mitt rum förrän idag.

Äntligen är jag på bättringsvägen

Idag är jag på fjärde dagen med penicillin och både svullnaden, som sträckte sig från nyckelbenet upp i örat och gav mig både lock och smärta även där, och infektionen tycks ha lagt sig. Jag kan stänga munnen utan att bita mig i kinden, och jag lyckas sova flera timmar i sträck utan att vakna av smärta när jag sväljer. Igår satt jag tom och spelade dataspel i några timmar! Senaste veckan i övrigt har jag istället främst kollat igenom alla 6 säsonger av Downton Abbey, 3 säsonger av How I Met Your Mother och 2 säsonger av Vänner samtidigt som jag spenderad 22 timmar om dagen i sängen. Och idag fick jag äntligen i mig riktig mat för första gången på 6 dagar (genom att dela i små bitar och svälja hela med vatten haha!), och nu är jag såpass pigg att jag orkar skriva ihop det här blogginlägget, som dryper av självömkan och tyck-synd-om-mig, haha.

Egentligen har jag semester nu, men jag missade både grillfesten som jag och syrran planerat ihop, och familjecampingturen till Kolmården nu i helgen. Jag hade tänkt hälsa på mina morföräldrar och min pappa, och ha en riktig familjevecka, men allt har skitit sig. Jag har helt enkelt varit helt isolerad i en vecka nu, och börjar bli jävligt uttråkad och rastlös. Jag har gett mig in i några debatter på facebook för att lätta på ångan lite, men faktum kvarstår att jag är svulten på social stimulans, jag saknar min familj och mina vänner och är på det stora hela glad att jag inom några veckor slipper se det här rummet igen.

Man måste se det positiva!

Så ja, den första veckans frånvaro på bloggen kan jag skylla på tidsbrist och motivationsbrist, men den senaste veckan har varit en av de värsta i mitt liv på jävligt länge. Tandköttet, tungan och kinderna är fortfarande röda och svider, men penicillinet tycks ha gjort sitt jobb. Jag är just nu bara så jävla tacksam över existensen av smärtstillande, antibiotika, utbildad vårdpersonal, sjukvårdsupplysningen som är öppen dygnet runt, och högkostnadsskyddet för läkemedel. Tänk om jag råkat ut för det för 100 år sedan, eller i ett fattigt överbefolkat u-land. Jag hade nog vart död i blodförgiftning vid det här laget, eller blivit galen av smärtan. Men jag har iaf gått ner 5 kg av att inte kunna äta… Man får se det positiva!

träning

Att springa i skogen vs stan

Springa i skogen vs stan

Jag har nu vart stadsbo i drygt en månad, och jag kan meddela att citylivet innebär många fördelar. Att bo på gångavstånd från stadens nattliv är en av dem, att det finns affärer och matställen öppna dygnet runt en annan. Det är nära till allt, det är gott om kollektivtrafik och framförallt så har jag nära till mina vänner. Det är också nära till gymmet, till havet och till alla ställen där vi brukar hänga, som Slottsskogen. Jag kan gå i princip överallt på en halvtimma. Så långt allting gott.

Men något som jag INTE gillar är frånvaron av skog. Kroppen trenger skog! Här finns bara asfalt så långt ögat når. De naturområden som ligger inom lagom löpavstånd är fyllda av asfalt och folk, och vill jag känna grus under fötterna så får jag springa många kilometer först. Hittills har jag ju åtminstone haft min löpgrupp som gjort att jag tvingats åka kollektivt bort till Skatås för att spendera en välbehövlig timma i naturen, men nu när sista passet är gjort – hur ska jag då lyckas övertala mig själv att åka dit?

Springa på asfalt eller grus

13e augusti får jag tillgång till mitt nya hem, och då är fan det första jag ska göra att ge mig och springa runt Härlanda tjärn igen. Jag kommer komma från ett annat håll än jag brukade den här gången, men det är ändå bara uppvärmningen. Jag saknar så oerhört mycket att bara vara några minuters promenad från tystnad, vatten och stigar. Så ja, även om livet i Göteborg är härligt på många sätt så kommer jag nog aldrig att bli den stadsbo jag så hett önskade att jag var i tonåren. Jag får helt enkelt offra den där extra stunden på bussen varje dag för att själen ska må bra. Det får det vara värt.

Är du stadsbo eller lantis?

träning

Sista passet med löpargruppen

Igårkväll hade jag sista passet med min nybörjargrupp i löpning. 10 pass har vi genomfört och klarat av, och det känns så himla, himla bra! Jag har verkligen sett hur deltagarna utvecklats i både förmåga och självförtroende. De har skärpt sin teknik, ökat i både kondition och styrka framförallt så har det varit många leenden och mycket småprat. Vi fick verkligen till precis den där mysiga och härliga stämningen som jag hoppades på!

Under 10 veckor har vi gått igenom massor. I början blandade vi jogga-gå, men jag märkte snabbt att gruppen klarade mer, så vi började springa längre och längre rundor, som vi varvade med olika typer av backlöpning. Massor av benstyrka har det blivit också; squats, utfall, tåhävningar och sidogång för att aktivera och få hjälp av baksidan när vi springer. Ett pass sprang vi långa intervaller, och trots att deltagarna inte trodde att de ens skulle orka första, så orkade alla deltagare alla fyra intervallerna. Och igår avslutade vi med en drygt 4 kilometer lång runda, totalt 37 minuter utan att stanna, där den långa stora backen som i början var superläskig togs an utan problem. Jag blev så himla stolt!

Det här stärker mig bara i tron att i princip alla med två ben kan springa. Mina deltagare har varit en salig blandning av kvinnor med alla möjliga bakgrunder. Några var överviktiga, några hade gamla skador, någon hade varit gravid och haft ett långt uppehåll osv. Vi körde igång lugnt och avslutade på topp, och flera av dem har frågat efter fler grupper. Det känns verkligen bra i själen att ha peppat igång det här gänget till löpningen, och framförallt så känns det bra att faktiskt ha genomfört min första löparkurs och liksom klarat eldprovet som löpcoach. Nu finns det ingen som kan ta ifrån mig den titeln!

träningskläder

Stronger by Nature – sommar 2017

Det här inlägget innehåller annonslänkar

Stronger - sommar 2017 - Miami Havana Stronger - sommar 2017 - Jamaica Aruba Stronger - sommar 2017 - Havana Siberia

Alltså har ni sett karamellerna i Stronger’s nya kollektion Stronger by Nature?! Jag dör så snyggt, vill ha allihopa! Men om jag måste välja så väljer jag nog Jamaica-setet, jag tycker det sticker ut så härligt med sin aprikosa färg i en annars väldigt rosa-svart-vit träningsmodevärld just nu. Jag har aldrig provat Stronger’s kläder så kan tyvärr inte uttala mig om kvaliteten, men kanske någon av mina läsare har det? Skriv gärna vad du tycker om dem i en kommentar så hjälper vi varandra!

Stronger by nature - sommar 2017 - tights - Havana Jamaica Aruba Miami Siberia

Jamica tights/top – Miami tights/top – Siberia tights/top – Aruba tights/top – Havana tights/top

Vilken är din favorit?